kolonialvarorna. Helt naturligt var det främst på denna punkt som. franska regeringens och dess organs, kanske framför allt Chaptals, verksamhet skulle inrikta sig.
Att åtgärder här voro väl behöfliga i afseende på färgämnen, kan man sluta af den stora prisstegringen, som åtminstone i Leipzig tidtals var starkare än för råbomull; för indigo var priset i allmänhet fördubbladt men ibland ända till tre-, fyr- och femdubbladt, för kochenill, färgträ och annat vanligen fördubbladt.[1] De två ojämförligt viktigaste färgämnena voro de två förstnämnda, indigo och kochenill (alisarin). I själfva verket var nyheten icke på någotdera området mycket stor, ty man hade af ålder användt två inhemska färgväxter, vejde (Isatis tinctoria) och krapp (Rubia tinctorum) för deras tillverkning; men det ansågs nu som ett stort framsteg, att kemisterna kunnat fastställa tillvaron af samma färgämne, indigo, i vejde som fanns i den indiska och amerikanska Indigofera. Förhoppningarna om betydelsen särskildt af de inhemska indigotillverkningarna voro ytterst högt spända. Man väntade att för alltid bli oberoende af den koloniala produkten, och ännu så sent som 1818 tänkte sig Chaptal, att Frankrike genom sin inhemska indigotillverkning rent af skulle få en exportvara, som kunde ersätta landet för den lönande mellanhandel med kolonialvaror, som Frankrike gått miste om, då det 1814 och 1815 fick offra största delen af sitt kolonialvälde. I verkligheten voro emellertid resultaten minimala och deras betydelse för framtiden ingen alls. Odling af 32,000 hektar med vejde hade föreskrifvits, indiskt indigo förklarats som engelsk produkt och följaktligen importförbjudits, tre kejserliga indigofabriker hade anlagts och premier utdelats åt enskilda; men ännu 1813 belöpte sig produktionen till summa 6,000 kg. (utom 500 kg. indisk indigo, »anil-indigo», från en italiensk plantage). Blott en enda fabrik öfverlefde 1814, och hela episoden försvann utan att lämna några spår efter sig. Som bekant är det på syntetisk väg man i vår egen tid har lyckats fullständigt ersätta de naturliga färgämnena indigo och alisarin, och under det nu pågående kriget har läget tidtals varit till den grad omkastadt, att England har måst ta sin tillflykt till den naturliga indigon som ersättning för den oåtkomliga syntetiska indigon från Tyskland.
I afseende på de öfriga kolonialvarorna erbjuda surrogaten för kaffe och tobak för oss ej annat af intresse än det som ligger i att »se sina egna fönster». Till kaffesurrogaten hörde cikoria, torkad morot,
- ↑ Siffror hos König 224.