ekollon, solrosfrö, sockerbetor och annat, till tobaksersättningarna körsbärs- och kastanjeblad samt rölleka (Achillea millefolium); och produktionens omfång i Europa i allmänhet belyses af att enbart det egentliga Danmark hade 17 fabriker för kaffesurrogat.[1] Men det stora exempel på kontinentalsystemets betydelse för den industriella utvecklingen, som vanligen plägar anföras, är betsockertillverkningen, och detta kan också anses ha sin riktighet, om man blott strängt håller fast vid hvad som nyss sades om karaktären af den insats, som utmärker dylika tider.
Betsockerindustri Det är nämligen långt ifrån fallet, att möjligheten att utvinna socker ur betor skulle ha varit en nyhet från kontinentalsystemets tid. Redan år 1747 hade den tyske kemisten Marggraf i Berlin fastställt, att sockerbetan innehåller samma ämne som sockerröret, och från slutet af 1700-talet hade en annan tysk kemist, Achard, oaflåtligt arbetat på att utexperimentera framställningen af betsocker samt i en råsockerfabrik på sin schlesiska egendom Kunern också lyckats därmed samt 1809 framlagt sina resultat, utan att däraf uppstått någon industri att tala om. Achards öde företer alltså stor likhet med Leblancs något årtionde tidigare, trots att frågan om en inhemsk sockertillverkning också i Frankrike varit föremål för undersökning, genom en af franska institutet tillsatt kommitté år 1800. Saken var alltså tekniskt väl förberedd men tills vidare ekonomiskt ganska ändamålslös, så länge kolonialsockret var tillgängligt i någon mån på de gamla villkoren. När denna senare förutsättning ändrades, kan det därför ej verka mycket öfverraskande, att man drog nytta af de teoretiskt vunna resultaten; tvärtom är det nästan anledning att förvåna sig öfver hur pass länge det dröjde, innan man beslöt sig att ersätta kolonialsockret på denna väg. Dessförinnan hade sockerbristen hunnit göra sig högst kännbar. I Leipzig steg sockerpriset nästan oafbrutet ända till 1813, då det utgjorde i det närmaste 31⁄2 gånger beloppet sju år förut, och i Paris steg priset först (1810) till 4 samt senare (1812) till 6 francs pr livre eller ungefärligen 8 resp. 12 francs pr kg., medan Londonnoteringarna t. o. m. för den högsta kvaliteten socker under 1812 motsvarade mellan 1.35 och 2 francs pr kg., sålunda en fjärdedel till en sjättedel af det franska priset.[2]
