af Beugnot, den »kejserlige kommissarien», d. v. s. högste lokala förvaltningschefen, i storhertigdömet Berg, vid ett par olika tillfällen och hade en förespråkare också i Bacher, Napoleons sändebud hos Rhenförbundet i Frankfurt. Men det var icke i minsta mån denna anda som härskade i Paris. På sensommaren 1807 gaf Napoleon Champagny, som just då höll på att öfvergå från inrikes- till utrikesministerposten, i uppdrag att utreda hvad Rhenförbundets furstar kunde önska för sin handel samt hvilka åtgärder som borde vidtagas för att hos dem bereda afsättning för franska industriprodukter. Säkerligen i öfverensstämmelse med kejsarens afsikt var det frågan n:r 2 som Champagny i verkligheten upptog till besvarande, nämligen i den betecknande riktningen, att man borde hindra de nu konsoliderade tyska staterna att skapa de hinder för fransk afsättning och i synnerhet transitering af franska varor tvärsöfver Tyskland, som hade varit uteslutna på den tid de voro små och splittrade. I öfverensstämmelse härmed höll Napoleon en hel svärm af handelsspioner öfver hela Tyskland, hvilka inberättade om smugglingen af engelska och kontinentala varor liksom om de franska industriprodukternas förmåga att slå medtäflarnas ur brädet; i stor utsträckning var det på grundval af dylika informationer, som Napoleon sedan riktade sina mått och steg emot alla andra länders afsättning.
Ett ryktbart exempel på hur Napoleon i verkligheten betraktade sin politiska mission på detta område är ett bref, som han efter segern öfver Österrike 1809 aflät från Wien till Fouché (i dennes egenskap af t. f. inrikesminister), där vredens åskor ljungade öfver franska inrikesministeriets handelsbyrå:
»Om byrån hade gjort sin skyldighet, skulle den ha dragit nytta af mitt intåg i Wien genom att uppmuntra köpmän och fabrikanter till export dit af kläde, porslin och andra varor, som betala ansenliga afgifter i Österrike — kläde enbart 60 %. Jag skulle som en naturlig sak ha fritagit dem från dessa afgifter och fyllt Wiens magasin öfver bräddarna. Men den byrån tänker på ingenting och uträttar ingenting.»
Det är följaktligen ej till att utestänga England utan till att göra en bräcka i tullmuren mot de franska varorna som han här vill begagna sina segrar, och i öfverensstämmelse härmed sökte de franska industrimännen jämnt en vecka senare genomdrifva tillförsel af fint franskt kläde till Wien mot en mycket obetydlig tull, utan reciprocitet för de österrikiska varorna i Frankrike.
Tydligast utformad är emellertid Napoleons nationalegoistiska po-
