Sida:Kontinentalsystemet.djvu/219

Den här sidan har korrekturlästs
209
DET ICKE-FRANSKA FASTLANDET

Frankrike. De franska varornas ställning på den italienska marknaden stärktes 1808 ytterligare genom en kuriös fransk-italiensk »handelstraktat», som Napoleon i egenskap af båda ländernas enväldige härskare afslöt med sig själf. Slutligen kulminerade politiken 1810 i en tresidig föreskrift, som dels utvidgade importförbudet till ej blott bomulls- utan äfven yllevaror, när de kommo från andra länder än Frankrike, dels kompletterade importförbudet med ett transitförbud, dels slutligen förbjöd export af italienskt silke annat än till Lyon — exporten af silke från det med Frankrike införlifvade Piemont hade förbjudits redan 1805 — med den motiveringen (i det nyss citerade brefvet till Eugène) att det eljest ginge till England, emedan Tyskland ej tillverkar siden, men utan hänsyn till det för Napoleon välbekanta faktum, att Schweiz dels dref handel med italienskt råsilke, dels också hade en blomstrande sidenfabrikation. I konungariket Neapel, som regerades först af Joseph Bonaparte och sedan af Murat, tillämpades under Napoleons skarpa påtryckning en likartad politik, först med företrädestullar för franska varor och sedan med importförbud på utländska.

Gent emot Rhenförbundets stater iakttog Napoleon betydligt större återhållsamhet, och jämförelsevis litet är kändt om ingrepp i deras själfbestämmelserätt, trots Champagnys nyss omnämnda förslag. Däremot är det högst betecknande, att ej ens de under Napoleons egen tid i kejsardömet införlifvade områdena därigenom utan vidare likställdes med »de gamla departementen». Detta var en svaghet som i allmänhet hade utmärkt l’ancien régimes löst sammanfogade stater, ej minst den franska; men i Napoleons stramt centraliserade rike betyder det ej en dylik löslighet i kompositionen utan något helt annat. Det är nämligen där uttryck för att de områden, som infogades i väldet för att afstängas från engelsk tillförsel, likväl ej skulle få bli mer än portens proselyter, d. v. s. lämnas utan delaktighet i den franska marknadens fördelar. Denna politik, som icke hittills blifvit föremål för särskild undersökning, tillämpades nämligen, exempelvis mot Holland och »de hanseatiska departementen», på det sättet, att franska varor obehindradt kunde tillföras de införlifvade områdena på samma sätt som rikets öfriga delar men varor därifrån betraktades som utländska, då de fördes till Frankrike. För Holland bestämdes visserligen genom införlifningsdekretet, att tullgränsen till Frankrike skulle försvinna redan med början af 1811, men detta uppsköts gång på gång och förefaller aldrig ha blifvit verklighet. Det gör exempelvis ett egendomligt intryck att

14—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.