Sida:Kontinentalsystemet.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs
228
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR

Såsom häraf framgår, var det, att döma af läget omedelbart före kontinentalsystemets införande, högst omkring en tredjedel af de inhemska varornas export som kunde träffas genom fastlandets själfblockad, ehuru visserligen dessutom tre fjärdedelar af reexporten. Det var därför en faktor af fundamental betydelse för Napoleons framgång, om Förenta staterna för sin del likaledes kunde drifvas till själfblockad, emedan detta skulle göra slut på ytterligare nästan lika mycket af de engelska varornas export. Man kan omöjligt bestrida, att, han därvid fick utmärkt hjälp af Englands egen regering, då den lät det komma till en nästan oafbruten serie af konflikter med Amerika hufvudsakligen på grund af Orders in Council, som dock aldrig voro annat än ett ganska sekundärt vapen i den stora striden. Därmed var strängt taget allting gjordt, som öfver hufvud var möjligt i riktning af att hindra Englands export, och Napoleon hade så till vida uppnått t. o. m. mer än som var möjligt enbart med hans eget väldes krafter.

Men redan den härigenom skapade utvecklingen, sådan den belyses genom ofvanstående siffror, visar begränsningen i räckvidd äfven af en till den grad framgångsrik aktion, i det att den alltid lämnade handeln på den öfriga delen af världen oberörd. Man ser af tredje kolumnen, hur andelen för detta exportområde i afseende på de engelska varor ökas i relativ betydelse under kontinentalsystemet i jämförelse med åren förut. Och härvid var Napoleon nästan ofrånkomligt maktlös, ty det måste ha varit otänkbart att för någon längre tid utestänga den som behärskade alla världshaf från export på främmande världsdelar. Om själfblockaden på Europas fastland hade blifvit fullständig, hvilket ju nu var långt ifrån förhållandet, skulle den närmaste verkan därför sannolikt ha blifvit att påskynda den Englands ekonomiska orientering bort från såväl Europa som till stor del äfven Förenta staterna till den öfriga världen, hvilken nu har skett småningom under det senaste århundradet och därvid utgjort en af de mest betecknande ändringarna i Englands ställning inom världens hushållning. I ett af sina ryktbaraste och öfvermodigaste yttranden motiverade Canning (1826) Englands medverkan i de sydamerikanska koloniernas frigörelsestrid med orden, att han »kallade den nya världen till lif för att återställa jämvikten i den gamla», och på det ekonomiska området hade denna engelska tendens redan då sekelgamla rötter, liksom den utgjorde just hvad som försöktes under kontinentalsystemet genom den spekulativa exporten på Brasilien. När man följer den transmarina exportens senare utveckling, betviflar man knappast, att detta spe-