vända till traditionerna före 1786. Af nyare forskare är det särskildt Albert Sorel, som i sitt monumentala arbete L’Europe et la révolution française (1885—1904) med outtröttlig om än något tröttande ihärdighet begagnar hvarje tillfälle att framhålla och understryka enhetligheten i den franska politiken före och efter revolutionen. Han söker på nästan alla den yttre politikens områden framställa de franska revolutionärerna af olika färger som omedvetna efterföljare till Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV samt lika omedvetna föregångare till Napoleon, hvilkens politik alltså likaledes nära nog helt och hållet framställes som en fortsättning af Frankrikes traditionella. Den ödesbestämda ofrånkomligheten i denna utveckling har Sorel utan tvifvel öfverdrifvit, såsom Harald Hjärne påpekat i sin märkliga bok Revolutionen och Napoleon (1911); och öfver hufvud taget kan det väl sägas, att den djupaste uppfattningen ej består i att föreställa sig samma slags figurer ständigt uppträda på nytt, blott omklädda i kostymer från olika perioder. Men just på det ekonomiska området, som ej framträder mycket i Sorels rent utrikespolitiskt orienterade framställning, är sammanhanget med det förflutna mycket starkt. Såsom väl bekant är, hade revolutionsmännen tagit de starkaste intryck af Rousseau men däremot efter hvad det vill synas mycket svaga af såväl fysiokraterna som den engelska liberalismen, och de stodo alltså så godt som helt och hållet under den gamla ekonomiska åskådningens bann. Under dessa förhållanden låg det nästan i sakens natur, att Edenfördraget icke blott skulle bli en isolerad episod utan att det rent af skulle påskynda återgången till det gamla, emedan den handelspolitiska försoningen med England var ett verk just af den hatade och föraktade gamla regimen.
Hufvudrollen vid återgången till handelskrigspolitiken spelade emellertid naturligt nog de allmänna politiska förhållandena; och därför dröjde det några år innan ändringen kom till genombrott. Kon- stituerande nationalförsamlingen antog 1791 en ny tulltariff, som efter starkt protektionistiska förberedelser kom att innebära ganska måttligt tullskydd. Frankrike och England voro då ännu i fred med hvarandra, och Edenfördraget respekterades å ömse sidor. Emellertid framgick tendensen redan nu, icke blott genom många uttalanden mot den engelska konkurrensen utan äfven i handling, genom tullhöjningar på kläde och andra yllevaror från hertigdömet Berg, det redan då blomstrande textilområdet på östra Rhenstranden, hvilket skulle komma att spela en stor roll i kontinentalsystemets historia.
