förklarligt men ändrar intet i det faktum, att han räknade grundligt miste.
Emellertid tillkommer, och det är ett hufvudmoment, att just det slag af rubbningar, som kontinentalsystemet i det för Napoleon gynnsammaste fallet förmådde framkalla i England, måste bli af jämförelsevis ytlig natur, nämligen därför att det var en rubbning framkallad af exporthinder och ej af importhinder. En uteblifven export kan alltid i nödfall botas genom produktion på lager, vid behof understödd af allmänna medel, men så förhåller det sig ej med uteblifven import; ty om oersättliga varor fattas så hjälpa inga åtgärder.
Att Napoleon ej tänkte härpå, förklaras utan tvifvel af hela den. åskådning, vi förut lärt känna och som han delade icke blott med. nästan alla sina landsmän utan också sannolikt med flertalet engelsmän; men t. o. m. i betraktande häraf är det ganska egendomligt, ty hvad England därvid hade behöft göra var närmast hvad han samtidigt gjorde själf. Hans eget medel mot arbetslösheten var nämligen understöd i olika former för att sätta fabrikanterna i tillfälle att fortsätta driften, och ingenting tyder på att han någonsin upphört att tro på detta medels effektivitet. Det hade då ej legat långt borta att vänta samma förmåga hos motståndare, som han icke brukade frånkänna rådighet och uthållighet.
I verkligheten kommo dessa medel visserligen endast i ganska begränsad grad till användning i England, beroende på den ekonomiska liberalismens fläckvis redan stora herravälde öfver de politiskt maktägande klasserna; men man kan med all säkerhet gå ut ifrån, att Napoleon ej kände sina fiender eller deras ekonomiska föreställningssätt så väl, att han tagit en dylik faktor med i sina beräkningar. De engelska åtgärderna inskränkte sig till en emission af skattkammarväxlar på 6 mill. pund sterling för understöd åt betryckta affärsmän, närmast fabrikanter, i syfte att hjälpa dem öfver väntetiden, tills de i Sydamerika och annorstädes fastlästa tillgångarna hunnit frigöras. Förslaget härom byggde på prejudikat från 1793 och hade framlagts af ett underhusutskott i mars 1811 men fann ej stora sympatier på något håll; trots detta kom planen likväl till utförande, emedan ingen riktigt ville ta på sitt ansvar att hindra något som möjligen kunde hjälpa i det ovanligt bekymmersamma läget.[1] Hvad som anfördes emot saken särskildt af oppositionens ekonomiska auktoriteter såsom Huskisson var framför allt, att krisen framkallats genom öfverdrifven kredit-
