gifning, som i sin ordning sammanhängde med Englands banks alltför stora sedelutgifning, samt att dessa nya lån endast ytterligare skulle öka spekulationen, sedelutgifningen och prisstegringen. I hvad mån denna diagnos var riktig, är en fråga, som ej tillhör det föreliggande ämnet. Här behöfver endast påpekas, att om ett genom spärrning, alltså ej öfverspekulation, föranledt hinder för afsättning uppstår, så kan öfvergången till den produktionsriktning, som i ett sådant läge blir den rätta, göras mjukare genom en kreditgifning som tillåter en begränsad lagerproduktion under mellantiden. Om vidare denna kreditgifning äger rum genom ett »äkta» sparande, d. v. s. genom att inskränkning äger rum på andra områden — hvilket bankerna kunna åstadkomma genom en diskontostegring — så inträda ej de följder Huskisson och hans meningsfränder angåfvo. Däri ligger alltså, att den rubbning, Napoleon åsyftade genom sina hinder för Englands export, hade kunnat öfvervinnas utan oöfverstigliga svårigheter. Som det nu var, kan man säga, att den i stort sedt öfvervanns af sig själf, utan några nämnvärda åtgärder alls; och det är ej omöjligt, att detta var den bästa utvägen.
Den dubbelpansrade öfvertygelsen om skadan af hvarje ingripande kom till oblandadt uttryck, när det gällde arbetarnas lidanden. Med anledning af petitioner från bomullsindustriens arbetare i Lancashire och Skottland tillsatte underhuset i början af juni 1811 ett utskott, som efter åtta dagar afgaf sitt yttrande. Däri konstaterades för det första, att »intet ingrepp från representationen i näringsfriheten eller i hvarje individs fullkomliga frihet att förfoga öfver sin tid och sin arbetskraft, på det sätt och de villkor han själf må anse bäst förenligt med sitt intresse, kan äga rum utan att man våldför sig på allmänna grundsatser, som äro af primär betydelse för samhällets lycka och välgång» — detta emot arbetarnas önskemål om reglering af själfva arbetsförhållandena. För det andra fastslogs, att penninghjälp skulle vara »i högsta grad ur stånd att tjäna något godt ändamål och ytterst förkastlig från alla synpunkter»; och sedan återstod intet alternativ. Det vore likväl att misskänna tidens ledande män, om man häri ville se hufvudsakligen likgiltighet för arbetarnas välgång, som tvärtom hade obestridligen uppriktiga förespråkare i både underhuset och det ifrågavarande utskottet, främst den store bomullsfabrikanten Sir Robert Peel, statsmannens far. Sammanhanget var efter allt att döma, att man verkligen ansåg hvarje understöd åt arbetare vara af ondo — hvarvid motsatsen till det slutligen lämnade låneunderstödet åt fabri-
