två och tre gånger så mycket. Det kan alltså ej vara något tvifvel om att kvantiteterna i och för sig voro små efter våra begrepp. Viktigare är emellertid att få klarhet i den relativa betydelsen af en dylik import för Storbritanniens totala hvetekonsumtion, men olyckligtvis är detta uteslutet, då man ej känner skörden. Emellertid går flertalet både samtida och senare beräkningar ut ifrån en konsumtion pr invånare i Storbritannien (alltså frånsedt Irland) af en quarter (eller omkr. 225 kg.) om året, frånsedt utsäde, hvilket onekligen förefaller svenskar som en mycket hög siffra, eftersom den svenska konsumtionen af sammanlagdt hvete och råg före världskrigets utbrott, alltså hundra år senare, endast var omkr. 180 kg. Lägger man likväl den engelska konsumtionsberäkningen till grund, så befinnes det, att efter medelfolkmängden under årtiondet 1801—10 i Storbritannien (omkr. 113⁄4 mill.) totalkonsumtionen af hvete skulle ha utgjort 2,655,000 ton, hvaraf medelimportöfverskottet under denna tioårsperiod, 132,600 ton, utgjorde nästan jämnt 5 % eller en tjugondel. Detta mycket anspråkslösa belopp borde alltså ha varit det normala importbehofvet; men om man i stället vill undersöka den relativa storleken af den största bristen under perioden, den för år 1810, finner man, att ej heller den (i förhållande till den då större folkmängden) stiger till mer än omkring 12 %. Emellertid förekommer också en lägre beräkning af konsumtionen än siffran en quarter (eller åtta bushels) pr invånare, nämligen sex bushels, hvilket något understiger den svenska konsumtionen af råg och vete hundra år senare; eftersom den inhemska tillgången i England endast kan erhållas ut ifrån en siffra för konsumtionen som utgångspunkt, ger detta ett mindre skördebelopp och alltså en större andel för importen. Denna andel visar sig under en dylik förutsättning utgöra 61⁄2 % eller något öfver en sextondel i medeltal för tioårsperioden 1801—10 och godt 16 % eller en knapp sjättedel för maximi-importens år 1810.
Äfven vid total afspärrning från hveteimport skulle sålunda bristen t. o. m. under dåliga skördeår och ogynnsammaste beräkning ha blifvit en obetydlighet af hvad vi fått vänja oss vid under det nu pågående kriget. För Sverige utgjorde importen i medeltal under femårsperioden före det senaste krigsutbrottet drygt en fjärdedel af det sammanlagda hvete- och rågbehofvet, medan brödsädestillgången i vårt land under det dåliga skördeåret 1917/18 sannolikt är mindre än hälften af den normala. Trots detta är det ett välbekant faktum, att lifsmedelsbristen upprepade gånger gjorde sig starkt kännbar i England under revolutions- och Napoleonskrigen, särskildt åren 1795, 1800 och 1812,
