orten af alla. Redan detta visar, att ingen tanke fanns att öfversvämma England med spannmål, ty då skulle exportafgifter ej ha kommit i fråga, allra minst till de belopp som nu förekommo, hvilka enligt general Rapp, den franske befälhafvaren i Danzig, 1810 voro 60 francs pr ton och så höga att de väntades alldeles kväfva Danzigs handel. Hur långt detta var från det af d:r Rose antagna syftet framgår redan däraf, att det nyss citerade brefvet till vicekonung Eugène den 6 augusti 1810, hvilket åberopas af den engelske historikern, efterföljes af det likaledes här nämnda brefvet den 31 augusti, då Napoleon blifvit ängslig för skördens otillräcklighet.
Det är så långt ifrån, att Napoleon trodde sig skada England genom spannmålstillförselns blotta faktum, att han tvärtom tydligt insåg gagnet däraf för motståndaren, såsom ju är gifvet på förhand. I den nyss omtalade instruktionen åt Champagny, för vidare befordran till ambassadören Caulaincourt i Petersburg, säger han uttryckligen, att »engelsmännen, som ha behof af spannmål, naturligtvis (sic) låta dem [fartygen] gå in och ut, emedan spannmålen motsvarar ett behof af första ordningen för dem».
Emellertid frågar man sig då, om kejsaren ej haft någon tanke på att vända om sin politik och direkt försöka sig på att svälta ut England. Härom har man hittills ingenting vetat, men genom den 1913 utkomna första delen af den ryske historikern Tarles arbete Kontinental’naja blokada ha några bidrag till svar på frågan blifvit tillgängliga. 1810 skref sålunda inrikesministern Montalivet i en rapport till Napoleon (17 juli): »Om vår medtäflare sent omsider hotas af hungersnöd, vore det helt naturligt att stänga alla hamnar för honom. Det vore nyttigt för den gemensamma saken, om alla Nordsjöns och Östersjöns folk enades att beröfva Storbritannien medlen för dess uppehälle.» Att Napoleon verkligen skulle ha haft några allvarliga planer i dylik riktning vid denna tid, såsom Tarle antager, förefaller visserligen nästan uteslutet, så rikligt som hans licenser för spannmålsexport just då flödade; och i hvarje fall hade han en alldeles motsatt uppfattning året därpå, såsom framgår af en särskildt upplysande kejserlig diktamen från den 24 juni 1811, hvilken Tarle likaledes framdragit. Läget uppgafs då vara sådant, att spannmål fattades i England, samtidigt med att Tyskland och Polen hade öfverflöd däraf, hvilket naturligtvis föranledde engelsmännen att sjöledes importera varan. Frågan var då, om detta borde hindras. Napoleons svar härpå blef nekande, och det af tre skäl. För det första ansåg han det onyttigt, emedan engels-
