Sida:Kontinentalsystemet.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
245
england

ha föranledt en guldexport som var nära att tömma Englands banks guldkassa och därmed att rubba det engelska kreditsystemets »verkliga grundval».[1] Man torde nog kunna påstå, att alla punkter i denna bevisföring lida af en brist på kännedom om det internationella bytets sammanhang, hvilken är desto mer egendomlig som just dessa frågor varit under behandling icke blott hos Adam Smith utan framför allt i den stora striden om den engelska valutan under själfva kontinentalsystemets tid. Till en början gäller det nu att se, om den franska tankegång var riktig, som gjorde Englands export till förutsättning för dess betalningar på fastlandet, hvarvid man närmast har att anknyta till den nyss åberopade diskussionen i första kapitlet här ofvan.

Själfva kärnpunkten i frågan är då den som redan Adam Smith framhöll, nämligen att både krig och alla andra funktioner i verkligheten bestridas med varor och mänskliga ansträngningar eller tjänster, icke med penningar eller ädel metall. De subsidier England hade att betala på fastlandet voro afsedda att skaffa dess bundsförvanter förnödenheter, och detsamma kräfdes för de engelska truppernas underhåll, sedan England börjat egna operationer till lands. Uppgiften bestod därför i att antingen direkt skaffa förnödenheterna eller att skaffa medel för hvilka de kunde köpas.

Om nu läget var sådant, att engelska varor kunde tillföras fastlandet, så var saken enklast ordnad, nämligen på det sätt Adam Smith skildrat, i det att en varuexport från England kom till stånd utan motsvarande import. Om de engelska varorna voro eller icke voro just af det slag, som trupperna eller de kontinentala regeringarna behöfde, spelade därvid ingen roll. Deras försäljning på fastlandet skapade nämligen i det senare fallet ett engelskt tillgodohafvande, och detta kunde användas till betalning af de inhemska varor, som trupperna eller bundsförvanterna behöfde — d. v. s. köparna af de engelska varorna betalade i verkligheten sin skuld ej till engelsmännen utan till säljarna af de inhemska varor, som nyttjades af de engelska trupperna eller de af England understödda regeringarna. Men däraf, att saken tog sitt enklaste förlopp under förutsättning att engelska varor kunde exporteras till fastlandet, följer ingalunda, att understöden till fastlandet varit omöjliga utan en dylik förutsättning. Tänker man sig nämligen i stället, att inga engelska utan endast transmarina varor kunde komma in på fastlandet, behöfde systemet endast kompletteras därhän, att ett tredje land, t. ex. Förenta staterna, ingick i operationen;

  1. British Credit 4 ff., 71 ff.