tidtals var detta utan tvifvel fallet med betalningarna på Pyreneiska halfön, dit den amerikanska spannmålen gick i stora mängder. Det tillgodohafvande, England hade för sin export i de transmarina länderna, gick under denna förutsättning i betalning till europeiska fastlandet för dess import af kolonialvaror, d. v. s. Englands export till främmande världsdelar utbyttes mot dess understöd åt kontinenten. I det ena fallet liksom i det andra var det fråga om byte af varor och icke om något behof af betalning med penningar eller guld och silfver. När det nu förhöll sig så, att Wellington — eller Sir Arthur Wellesley, som hans titulatur till en början var — under fälttågen i Spanien och Portugal ville göra sina betalningar kontant, betydde detta alltså ingalunda, att han behöfde få de erforderliga beloppen sig tillsända i ädel metall. Det enda som fordrades var, att engelska regeringen på Pyreneiska halfön disponerade tillgodohafvanden, t. ex. i form af växlar eller fordringar hos därvarande handelshus, till belopp som motsvarade den engelska arméns behof, i den mån dessa ej kunde tillgodoses direkt genom tillförsel af varor för engelsk räkning.
Nu kan man visserligen tänka sig ett läge, hvarigenom England var afskuret från export såväl på transmarina länder som på europeiska fastlandet, och frågan vore då, hvilka möjligheter till understöd som därvid funnes. I så fall vore saken tydligen hopplös; ett fullständigt isoleradt England — och ett land utan export är frånsedt helt korta perioder detsamma som ett isoleradt land — måste lika väl som ett fullständigt isoleradt kontinentalt Europa naturnödvändigt innebära omöjligheten af engelsk hjälp åt Napoleons motståndare. Detta sammanhang är emellertid till den grad själfklart, att det knappt behöfver påpekas; och hvad mera är, dess förutsättning är till den grad utan praktisk betydelse, att den aldrig kan ha spelat någon roll för Napoleons eller någon annan dåtida statsmans handlingssätt.
Närmast frågar man sig då, om ej redan en minskning i Englands export skulle ha varit i stånd att hindra understöd åt fastlandet, i det att de fordringar England ägde för att likvidera understödet därigenom kunde väntas bli mindre. Men ej heller denna tankegång är riktig, därför att det afgörande ej är exportens absoluta storlek utan dess storlek i förhållande till importen; och om blott importen minskades lika starkt som exporten, ändrades möjligheten att lämna understöd icke på något sätt. Att understöden måste betalas genom begränsning i den inhemska konsumtionen, ligger i sakens natur, då man ej räknar med upplåning i utlandet, hvilket ej var att tänka på för
