år efteråt, hur han en gång under denna tid företog sig att köpa upp å ena sidan en stor mängd af Wellingtons växlar på engelska regeringen, hvilka stodo under pari, och å andra sidan guld, som såldes af ostindiska kompaniet, samt därigenom dref regeringen till uppgörelse med honom å ena sidan om att prolongera växlarna, som den saknade medel att betala, och å andra sidan att öfvertaga guld, som Wellington måste ha i sin nödställda belägenhet. »När regeringen hade fått penningarna, visste den ej hur de skulle skickas till Portugal. Jag åtog mig alltsammans och skickade det genom Frankrike. Det var den bästa affär jag någonsin gjort.»
Utöfver denna knapphändiga och sena notis — lika mager som de flesta bidragen till huset Rothschilds historia — synes man nästan ingenting veta om själfva formerna för den engelska finansieringen af fastlandet under kontinentalsystemet. Men däremot har man en något fylligare kännedom om förhållandena under den närmast följande tiden, befrielsekrigets och de hundra dagarnas år 1813—15, på grund af material i en biografi öfver engelska finansförvaltningens dåvarande »hufvudkommissarie», politikern J. C. Herries, hvarpå den tyske ekonomiske historikern prof. Richard Ehrenberg byggt denna del af sin studie öfver huset Rothschild. Äfven vid den tiden, med dess mångdubblade kontinentala utgifter för såväl subsidier som krigskostnader, sköttes finansieringen till en början dels genom mycket hindersamma silfvertransporter från England, dels och framför allt genom växlar dragna från fastlandet på engelska regeringen i London, hvilka de kontinentala regeringarna och generalerna efteråt hade de största svårigheter att få sålda och som därför sjönko starkt i kurs. Men nu genomfördes småningom genom N. M. Rothschild en omläggning i den riktningen, att växlar och mynt i stället under hand köptes upp på fastlandet, med den påföljd att placeringssvårigheterna och därmed de starka rubbningarna i växelkursen nästan upphörde. Herries upplyser sålunda i en officiell rapport, hur växlar på Holland och Frankfurt för 700,000 pund sterling under 1813 uppköptes, utan att kursen trycktes, medan en betalning på 100,000 pund efter de äldre metoderna enligt hans mening skulle haft tio gånger så stor verkan på kursen.[1]
Hela denna framställning visar tillräckligt tydligt, att svårigheterna voro tekniska eller organisatoriska och ej berodde på djupare liggande
- ↑ Memoirs of Sir Thomas Fowell Buxton (3e uppl., 1849) kap. 21, sid. 288 ff. — Ehrenberg, Grosse Vermögen, ihre Entstehung und ihre Bedeutung (I) (1903) 58 ff.
