stillsam varning i jämförelse med det helt och hållet i skräckväldets anda tillkomna raseriutbrott, som tog lagform på hösten samma år (9 oktober—18 vendémiaire år II). Det bar namnet »lag som på republikens mark proskriberar alla varor, som tillverkats eller framställts i länder under brittiska regeringens välde»; redan denna uttryckliga spets mot en särskild bland fienderna är betecknande för den följande utvecklingen. Det hela är, som titeln antyder, en förföljelse af alla engelska varor med de mest drastiska medel. Hvarje innehafvare af engelska varor har enligt lagen skyldighet att deklarera och utlämna dem till myndigheterna. En tulltjänsteman som låter dylika varor komma in i landet är förfallen till 20 års straffarbete i järn, och samma straff drabbar den som importerar, säljer eller köper dem. Men ej nog härmed. Hvar och en som bär eller nyttjar engelska varor betraktas som »misstänkt» och straffas som sådan enligt den beryktade lagen mot de misstänkta, d. v. s. kan häktas när som helst. Hvarje skylt, affisch eller anslag som är affattadt på engelskt språk, omtalar lager af engelska varor eller innehåller engelska märken eller benämningar, liksom alla tidningar, där försäljning af engelska varor omtalas, förklaras »proskriberade», och straffet är äfven i detta fall 20 års straffarbete i järn.
Efter Thermidorkrisen och Robespierres fall (juli 1794) inträdde äfven här en viss återgång, nämligen gent emot icke-engelska varor, för hvilka tullarna sänktes i början af 1795; men i slutet af följande år höjde direktoriet dem igen. Öfver hufvud taget betecknar direktoriets tid (från hösten 1795 till hösten 1799) på hela det område, som intresserar oss, en återgång i sak till skräckväldets politik, ehuru i något måttfullare yttre former. Såsom välkomsthälsning till ett engelskt sändebud, som besökte Paris för att underhandla om fred, utfärdades sålunda 1796 (31 oktober—10 brumaire år V) en lag som förbjöd import och försäljning af engelska varor i snarast större omfattning än 1793 års lagar, i det att äfven hvad som härstammade från Englands handel — ej blott från dess industri — förbjöds. Och samtidigt skred man nu, så vidt bekant för första men långt ifrån sista gången, till den något hjälplösa utvägen att förklara för engelska en mängd varugrupper, alldeles oberoende af deras verkliga härstamning. Ej ens när dylika varor införts i landet från kapade eller strandade fartyg, skulle de få stanna i landet, utan reexport var nödvändig; likheten med de förut återgifna 1600-talsbestämmelserna är här ovanligt slående. Därjämte förnyades i sak nästan alla 1793 års bestämmelser,
