hunnit ta större omfattning, är visserligen ej lätt att säga men behöfver icke heller upptagas till diskussion här, eftersom det i alla händelser är klart, att kontinentalsystemet som sådant ej var anledningen eller i hvarje fall icke någon hufvudanledning till situationen.
Men för det andra kan det ej från subsidiebetalningarnas synpunkt ens anses ha varit nödvändigt att låta guld- eller silfverexporten fortgå, då man nu en gång hade uppgifvit att hålla sin valuta i paritet med guldet. Rent formellt hade man skaffat sig möjlighet härtill genom »bankstängningen», d. v. s. sedlarnas oinlöslighet, och i sak mötte denna utväg icke heller något oöfverstigligt hinder. Fastlandet behöfde strängt taget ingen tillförsel af vare sig guld eller silfver, och det är naturligtvis långt ifrån fallet, att alla engelska regeringens utbetalningar på fastlandet skulle ha verkställts genom export af ädel metall. För tillfället är det ej möjligt att ange förhållandet mellan de totala utländska betalningarna och metallsändningarna för regeringens räkning för mer än de två åren 1808 och 1809; men redan siffrorna för dessa två år visa, hur tillfällig proportionen var.[1] Under 1808 voro regeringens utländska betalningar — här liksom annorstädes gälla uppgifterna alla länder utanför brittiska öarna, ej blott fastlandet — 10,235,000 pund sterling, medan exporten af ädel metall för offentlig räkning var minst 3,905,000 pund eller, om det belopp inräknas som betalades för inköp af silfverdollars (utan att man kan se om de köptes inom eller utom landet) 4,543,000, sålunda i senare fallet öfver 44 % af det hela. Hufvudrollen spelade här öfver ett tjugutal sändningar, hufvudsakligen silfver, till Pyreneiska halfön på sammanlagdt 22⁄3 mill. pund sterling, jämte 855,000 pund i silfver till Göteborg, hvilket allt man ej förstod att skaffa på bekvämare sätt. År 1809 däremot, då de totala utbetalningarna voro större än året förut eller 12,372,000 pund, utgjorde exporten af ädel metall för regeringens räkning endast 1,206,000 pund enligt den lägre och 1,290,000 pund efter den högre beräkningen, sålunda på sin höjd endast 121⁄4 % af de totala betalningarna. Om det nu ansågs nödvändigt af hänsyn till Englands »prestige» eller annat att ej låta så mycket som skedde flyta ur landet, förefaller det alltså redan härigenom klart, och bestyrkes icke minst af det nuvarande krigets erfarenheter, att man helt enkelt hade kunnat underlåta att skicka ut guld eller silfver. Äfven om man ej kunnat sluta därtill på teoretisk väg, framgår det därjämte af den praktiska
- ↑ Siffror för exporten af ädel metall efter tab. 69 och 79 bland bilagorna till Bullion Committees betänkande, i mån af behof omräknade till pund sterling.
