erfarenheten från det utländska betalningsväsendets omläggning genom Rothschilds medverkan från och med 1813, att icke dessa betalningar medförde något ofrånkomligt behof af guld- eller silfverexport; och för öfriga ändamål var denna export ett i valutapolitikens allmänna läge skäligen betydelselöst medel att i någon ringa mån begränsa den engelska valutans värdefall utan inskränkning i sedelcirkulationen.
Englands kreditsystem Härmed är svaret redan till stor del gifvet också på den ännu återstående frågan, nämligen om kontinentalsystemets betydelse för hållbarheten i Englands kreditväsen. Om man ansåg, att Englands kredit stod och föll med Englands banks metalliska kassa, så hade hvarken Napoleons åtgärder eller valutaförsämringen varit något hinder att bevara guldkassan, såsom nu visats. Visserligen saknar själfva uppfattningen om guldkassans betydelse för ett pappersmyntfotslands kredit stöd i både teori och erfarenhet, ehuru föreställningarna härom ifrigt ha närts i alla tider; och det är svårt att inse, hvilka olägenheter som skulle ha följt, om Englands banks kassa fått sjunka till samma. nivå som vid »bankstängningen» 1797 eller ännu lägre. Men ville man undvika saken, kan det som sagdt ej ha inneburit oöfverstigliga svårigheter, såsom äfven den följande erfarenheten visade.
En helt annan och långt mer djupgående fråga är, i hvad mån Englands kreditsystem hade kunnat bringas i oordning genom de allmänna svårigheter och rubbningar kontinentalsystemet i förening med en mängd andra faktorer vållade dess ekonomiska lif. I afseende på statens kredit förekom intet dylikt; statsskuldväsendet var så fast grundadt, att det utan svårighet uthärdade påfrestningen, ehuru revolutions- och Napoleonskrigen visserligen af flere skäl torde ha ställt sig dyrbarare än fallet blifvit, om upplåningen bedrifvits på ett något annat sätt. Det privata kreditväsendet åter hade ännu ej hunnit få någon vital uppgift inom landets näringslif mer än i Skottland. I öfrigt var den nya storindustrien till alldeles öfvervägande del byggd på eget kapital och utvidgades i hufvudsak endast med stöd af egna vinstmedel, så att den skada en kreditrubbning kunde medföra förmodligen ej var mer omfattande än hvad 1810/11 års kris gaf vid handen. För öfrigt är det en öppen fråga, om ett lands kreditväsende kan anses så ömtåligt som det länge varit god latin att föreställa sig; det nuvarande krigets erfarenhet har i stort sedt tydt på en betydligt mer robust fysik hos kreditorganisationen än någon förut anat.
