hafvets behärskare under det nuvarande kriget ha lagt i dagen en synnerligen stor förmåga att hindra ej blott detta utan också exporten till fienden från neutralt område af varor som framställts af importerade råvaror och t. o. m. export af det neutrala landets egna rent inhemska varor, när de på ett eller annat sätt behöft ersättas genom sjöledes importerade. De på olika sätt konstruerade »importtrusterna» ha här skapat garantier, som alldeles saknades under Napoleonskrigen och som i hög grad ändrat den neutrala handelns beskaffenhet. Betecknande är också den försäkring af fientliga laster, som var fullkomligt satt i system under kontinentalsystemet, med särskild provision åt assuradören för att han skulle afstå från rätten att göra försäkringens ogiltighet gällande på grund af lastens fientliga ursprung, medan ingen hört talas om något liknande under det nuvarande kriget.
Allra mest slående är motsatsen kanske i afseende på guldexporten och guldagiot. Det finns ett ryktbart 1700-tals-yttrande (af biskop Berkeley) som går ut på, att man ej kan göra exportförbud för ädla metaller effektivt utan en kopparmur rundt hela landet, och flertalet författare på penningväsendets område för hundra år sedan voro ense om samma sak. Så t. ex. förklarades det något lägre värdet på myntadt än på omyntadt guld i England med den något större risken att exportera det förra, emedan det var förbjudet i lagen; »men», säger Ricardo, »den kringgås så lätt, att omyntadt guld alltid har haft nästan samma värde som (d.v.s. obetydligt högre värde än) guldmynt». Under detta krig har man däremot exempelvis i Tyskland och Frankrike sett guldet strömma in till centralbankens kassor, trots dess ojämförligt lägre värde än det pappersmynt som lämnats i utbyte, men däremot knappast hört talas om utsmuggling af guld, ehuru en export skulle ha gifvit stor vinst, om den hade kunnat lyckas.
Särskildt utgör denna allmänna svaghet hos statsmakten för hundra år sedan den ständigt återkommande motiveringen till de ideliga eftergifterna från åtlydnad af de på papperet gällande förbudsbestämmelserna. Så t. ex. motiverade Perceval i underhuset 1812 licenserna för import af spetsar och mussliner med att de skulle införas olagligt, om det ej gafs tillåtelse därtill; och ungefär samtidigt förklarade lord Bathurst i öfverhuset, att licensernas afskaffande ej kunde medföra annan verkan än att brittiska undersåtar skulle fortsätta handeln med neutrala utlänningar såsom bulvaner och bruka alla tänkbara knep och bedrägerier för att undgå upptäckt. »I själfva verket», slutar Storbritanniens handelsminister, med ord som kunde stå såsom motto för
