det nu pågående kriget aflidne amerikanaren amiral Mahan (i sina för kontinentalsystemets historia mycket gifvande böcker Influence of Sea Power upon the French Revolution and Empire, 1893, och Sea Power in its Relations to the War of 1812, 1905), behärskas alltför mycket af tanken på sjömakten för att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt sammanhanget med den ekonomiska politik och det ekonomiska lif, som ej kunna undgå att existera också till lands.
I sjöspärrningens yttre system intar blockaden af fiendens hamnar och kuster utan all fråga medelpunkten. Det utmärkande för politiken var Englands vana att genom s. k. pappersblockad påbjuda spärrning af långa kuststräckor, som det ej kunde eller ville spärra effektivt genom tillräckliga sjöstyrkor, och att på grund häraf kapa neutrala fartyg på väg nära nog till hvilken fientlig hamn som helst. Sin mest ytterliga form fick denna sträfvan i ett uppgifvet yttrande af den engelske amiralitets- (d. v. s. prisrätts-)domaren Sir James Marriott 1780, under kriget med de amerikanska koloniernas europeiska bundsförvanter Frankrike och Spanien, att dessa länders hamnar utan vidare voro blockerade genom själfva sitt geografiska läge.[1] Mot denna centralpunkt i Englands sjökrigspolitik var det de neutralas ovilja kanske främst vände sig. Krafvet att blockaden skulle vara effektiv, d. v. s. blott gälla platser som voro så väl bevakade, att de ej kunde anlöpas utan öfverhängande fara för uppbringning, spelade därför en hufvudroll bland de fem ryktbara punkter den danske statsmannen A. P. Bernstorff uppställde 1778 och som lades till grund för 1780 års ovanligt framgångsrika svensk-dansk-ryska väpnade neutralitetsförbund.
Merkantilistisk innebörd Blockaden hade utan tvifvel sin rot i belägringen, såsom den svenske folkrättslärde dr Nils Söderqvist framhållit, och åsyftade alltså i princip liksom denna en verklig afspärrning af fiendens område, framför allt i afseende på tillförsel. Här framträder alltså genast den yttre motsatsen till den merkantilistiska handelspolitiken; ty denna ville ju tvärtom uppmuntra fiendens tillförsel och skulle sålunda ha ansett en konsekvent tillämpning af blockadprincipen rent af som en förmån för fienden, i den mån hans tillförsel hämmades, och som en förmån för det egna landet blott i den mån blockaden motverkade afsättningen till utlandet af fiendens egna varor. Förklaringen till denna egendomliga och viktiga men vanligen förbisedda motsättning kan ej vara någon annan än den, att blockadinstitutet uppstått under den förmerkantilistiska perioden. Men med den styrka, de merkantilistiska
- ↑ Söderqvist, Le blocus maritime (1908) 44 f.
