till vinst. Högst karakteristiskt motiverar sålunda en engelsk jurist Manning gagnet af dessa frivilliga kapare med den »liberala» åskådningen om en privat, på förvärfsbegär grundad verksamhets företräde framför statsdrift, i det att »enskild vinningslystnad» därigenom åstadkom rustningar, som eljest skulle kräfva en betungande och motvilligt åtagen beskattning.[1] Men detta gällde ej blott den privata kaparflottan utan äfven själfva krigsflottan, där kaperierna utgjorde en förvärfskälla för befäl och manskap af största betydelse för deras villighet och nit. Hur djupt rotadt hela detta föreställningssätt ännu för hundra år sedan var, belyses bäst af en skrift från denna tid, som kanske öfver hufvud taget ger klarare föreställning om spärrningspolitikens förutsättningar än någon annan, nämligen James Stephens bok War in Disguise; or, the Frauds of the Neutral Flags, publicerad samma dag som slaget vid Trafalgar (21 oktober 1805) och inom fyra månader utkommen i tre engelska och två amerikanska upplagor.
Betydelsen af ej blott denna bok, som betecknande nog utgifvits på nytt under det nu pågående kriget såsom ett bidrag äfven till dess problem, utan äfven af dess författare kommer att framgå af åtskilliga punkter i det följande, och några ord om den senare äro därför behöfliga. James Stephen, stamfader till åtskilliga framstående engelska ämbetsmän, jurister och författare, var advokat i Prize Appeal Court of Privy Council, den högsta prisdomstolen, och hade såväl i denna egenskap som tidigare under advokatverksamhet i Västindien förvärfvat intim kännedom om handelsförhållandena under det långa sjökriget liksom om rättsreglernas tillämpning på dem. Utom att han sålunda ägde stora insikter på området var han långt ifrån att företräda någon brutal ytterlighetsståndpunkt, hvilket kanske bäst framgår af att han, som var svåger till den store slafbefriaren Wilberforce, liksom denne var en utprägladt religiös personlighet och ägnade stora delar af sitt lif åt att bekämpa negerslafveriet. Hans uttalanden om kaperierna få däri sin rätta bakgrund. Han uppehåller sig länge vid den orätt som vederfares »våra tappra och förtjänta medborgare, kaparna», om de nödgas se värdefulla laster, sitt »lofliga byte», ständigt passera förbi stäfven; »det är plågsamt att tänka på, huruledes dessa tappra män gå miste om den långväga tjänstens traditionella frukter, samtidigt med att de äro underkastade hårdare strapatser än vanligt». Framställningen af kaperiernas betydelse som lockelse för sjömännen kan förtjäna citeras in extenso:
- ↑ Wahlström 47.
