sammanhang med afspärrningen af fienden såsom sådan utan kan bedrifvas och bedrefs faktiskt för hundra år sedan som själfändamål. Det nyss berörda motståndet mot satsen fritt skepp — fritt gods hade sin rot häri ännu mer än i böjelsen att uppmuntra kaperiet; ty då gods tillhörigt fiendelandets undersåtar kunde kapas på neutralt fartyg, afskuros ju de neutrala från att öfvertaga den fraktfart de från hafvet fördrifna fienderna förut idkat själfva, såsom den engelske historikern Lecky också påpekat.[1] Och ännu mer var detta fallet med den fjärde af de stora sjökrigsrättsliga tvistefrågorna, nämligen den om »commerce nouveau» eller enligt engelsk terminologi »1756 års regel», hvars på engelskt håll utformade innebörd var, att de neutrala icke ägde anspråk på någon handel i krig, som på grund af fiendens lagstiftning var dem förmenad i fred. Genom denna grundsats hindrades de neutrala från att tränga in dels i kustfarten hos fienden, dels och framför allt i hvad som i någon mån kunde betraktas såsom ett särskildt slags kustfart, nämligen handeln på fiendens kolonier. Båda delarna voro i fred afundsjukt bevarade områden för det egna landets handel och sjöfart; men den från hafvet utestängda krigförande makten öppnade dem i krig villigt för de neutrala, för att därigenom dels möjliggöra trafikens upprätthållande öfver hufvud, dels hindra den att falla i händerna på fiendens köpmän och handelsflotta.
Det betecknande för hela denna politik var till skillnad från den nuvarande att, när man hindrade de neutrala från att drifva ett visst slag af handel, syftet ej var att denna handel skulle utebli — hvilket nu är fallet — utan i stället att öfverta den själf. Det är sålunda obestridligt, såsom klagades från neutralt håll och som också Stephen medger, att engelska fartyg fingo handla på Frankrike, medan de neutrala uppbringades.[2] I full öfverensstämmelse härmed och med den merkantilistiska handelspolitiken sökte man främst med all makt bekämpa hvarje af de neutrala förmedlad export från fienden, särskildt om den konkurrerade med det egna landets. Alldeles i strid med det nuvarande krigets sträfvanden gingo ansträngningarna därför ut på att motverka öfverflöd på (export) varor i det egna landet och omvändt att sätta fienden ur stånd att afsätta sina produkter; och farhågorna gällde alltid för låga priser på dessa varor i det egna landet,
