liksom för höga hos fienden. Hela Stephens framställning genomgås sålunda å ena sidan af oron för att de engelska kolonialvarorna skulle falla i pris genom att konkurreras ut på de kontinentala marknaderna af franska och spanska kolonialvaror. I föregående krig gaf enligt hans mening den engelska hemmarknaden, »befriad från allt tillfälligt öfverflöd genom riklig export», kolonierna »genom sina höga och ständigt stigande priser någon ersättning för krigets skador», medan priserna nu enligt hans uppgifter sjönko på kontinenten tack vare tillförsel från fiendens kolonier. Å andra sidan behärskas han af oviljan mot att samma neutrala handel rent af skulle bereda insteg i Amerika för kontinentens textil- och järnvaror i konkurrens med Englands egna. Att kontinenten fick kolonialvaror var sålunda ej det betänkliga, utan det bestod i att den fick dem från fiendekolonierna, som i likhet med. det fientliga moderlandet borde afskäras från utförsel, ej från tillförsel.
Häri ligger alltså slutligen, att något afskärande af import till fienden ej kunde ligga i politikens linje utan blott sträfvandet att ställa denna import under egen kontroll, så att man därigenom dels såvidt möjligt gaf företräde åt sina egna och sina koloniers produkter, dels äfven i öfrigt kunde draga till sig handeln och sjöfarten på det fientliga fastlandet. Det senare trädde dock i viss mån tillbaka, då England ofta hade behof af de neutralas sjöfart som ersättare åt sin egen starkt ansträngda handelsflotta. Och särskildt är det anmärkningsvärdt, att neutral tillförsel af den krigförandes egna produkter till fiendens marknad betraktades som en tämligen själfklar sak, mot hvilken man egentligen ingenting hade att invända. Ett sådant spärrningskrig afvek tydligen fundamentalt från det nu pågående.
Det enda väsentliga undantaget från denna allmänna tendens, och äfven det mycket partiellt, utgjorde de rent militärt betydelsefulla importvarorna, nämligen krigsmateriel och tidtals skeppsbyggnadsmateriel samt åtminstone i princip lifsmedel till fiendens stridskrafter och militära anläggningar. Dessa moment underströkos starkt exempelvis i det stora tal, hvarmed Pitt 1801, omedelbart före sin afgång, i underhuset försvarade den sjöspärrningspolitik han bedrifvit (2 februari). I den faktiska politiken är det dock svårt att upptäcka starkare spår däraf; och betecknande nog konstaterade man i parlamentet 1812 helt lugnt, att franska arméns kläde härstammade från Yorkshire, liksom marskalk Soults och hans armés metallprydnader och broderier från Birmingham