var, såsom Mahan med rätta anmärkt, ett utflöde af det gamla kolonialsystemets sträfvan att i eget land skapa en stapel eller entrepôt för kolonialvarorna; och 1798 års instruktion förblef också i kraft till revolutionskrigens slut 1802.[1]
Vid jämförelse med det nuvarande krigets behandling af den neutrala sjöfarten te sig icke dessa påbud som mycket stränga, ty för närvarande söker ju det på hafvet härskande partiet afskära praktiskt taget hvarje neutral förbindelse med motparten öfver sådana vatten som den krigförande behärskar och t. o. m. delvis öfver andra. Men man får icke förbise, att de privata kaperierna, som till stor del voro nästan omöjliga att skilja från rent sjöröfveri, och äfven krigsfartygens besättningars privatintresse i uppbringningarna skapade en godtycklighet och brutalitet i behandlingen af handelssjöfarten, som särskildt åskådligt skildrats af den nyligen aflidne danske historikern Edvard Holm. Hans framställning efterlämnar onekligen det intrycket, att den neutrala handelns vedermödor redan under revolutionskrigens första år i praktiken öfverträffade t. o. m. de nuvarande, äfven om dess vinstmöjligheter efter allt att döma voro större. Likväl var det som skedde från de krigförandes sida under de första åren nästan barmhärtighetsverk i jämförelse med hvad komma skulle; och det nya skedet var en verkan af den nya franska politiken. Liksom det mesta af de franska revolutionsregeringarnas mått och steg voro äfven deras åtgärder mot sjöhandeln präglade af en förening af våldsamhet och maktlöshet men så till vida förklarliga som Englands tillämpning af sjökrigsrätten nästan omöjliggjort Frankrikes sjöfart. Som vanligt gick ingripandet ut öfver de neutrala, och denna gång bragte det våldsåtgärderna emot dem till den högsta spets som ännu skådats.
Frankrikes åtgärder 1793—99 Till en början hade de franska åtgärderna varit afsevärdt mildare än de engelska, naturligt nog så till vida som Frankrike hade starkt behof af de neutralas hjälp. Genom en lag den 9 maj 1793 — sålunda före den engelska instruktionen den 8 juni men efter deklarationen
- ↑ Martens, Recueil des principauxtraités V2 (1826) 596—604. — Annual Register 1793: State Pap. 176 ff. — Stephen 175 n., 18 ff., 33. — Holm, D.-N. udenr. H. I 106—115, 171 ff. — Mahan, Infl. of Sea Power II 233 ff. — Mahan, Sea Power in its Relations to the War of 1812 I (1905) 89 f., 93, 27. — Wahlström 10 ff., 62 f., 99, 126. — Bassett, The Federalist System 1789—1801 (The American Nation, A History, ed. Hart, XI, 1906) 122 f., 129. — Le comte de Fersen et la cour de France (ed. Klinckowström, 1878) II 419. — Lars von Engeström, Anteckningar och minnen I (1876) 235 ff.
