och de italienska republikerna arbetade med engelskt kapital och engelska varor samt Nya världen och Asien likaledes vore England ekonomiskt under dåniga, ja, t. o. m. Danmarks, Sveriges och Rysslands handel med skeppsmateriel möjliggjordes genom engelska kapitalisters medverkan: »man kan ej på jordklotet finna någon lönande näringsgren som ej utnyttjas till förmån för detta alltigenom köpslående folk». Som följd häraf drabba de skador man tillfogar fastlandsstaternas näringslif enligt hans mening i sista hand England, för hvars räkning det bedrifves — en synpunkt som Napoleon skulle drifva till dess spets. I Asien, Portugal och Spanien såg Kersaint den engelska industriens viktigaste marknader, som skulle stängas för engelsmännen genom att öppnas för hela (den öfriga) världen, Lissabon och Brasilien borde angripas, engelsmännens gamle motståndare i Indien Tippo Sahib understödjas o. s. v.[1]
Kersaint förbigick sålunda icke blott den amerikanska unionen, om hvars oförminskade betydelse för Englands handel man öfver hufvud ej i Frankrike tycks ha vetat mycket, utan också Tyskland och det egentliga europeiska fastlandet. Eljest spelade Tyskland en betydande roll i dessa sträfvanden. Till en början utsträcktes 1796 års förbud mot engelska varor i mars 1798 till den med franska republiken förenade vänstra Rhenstranden, och detta förbud tillämpades med en stränghet, som i en Napoleon tillagd redogörelse för läget 1798 påstås »förebåda» kontinentalsystemet. I öfrigt är det hufvudsakligen fråga om förslag eller fromma önskningar, ej effektiva åtgärder, och flertalet af dem hänför sig till tyska Nordsjökusten. Här var det som regel den andra sidan af politiken som vändes ut: alla fastlandsstaters gemensamma intresse mot England. En med tyska förhållanden förtrogen skribent, Ch. Theremin, som längre fram skulle tjäna Napoleon i olika befattningar i Tyskland, utgaf år III (1794/95) en broschyr med den betecknande titeln Intérêts des puissances continentales relativement à l’Angleterre, där den sedermera välbekanta läran om Englands naturnödvändiga fientlighet mot fastlandet utvecklades och de öfriga fastlandsstaternas fientlighet mot Frankrike alltså visades strida mot deras eget bästa. Ett par år senare, nämligen i början af kongressen i Rastatt 1797, voro planer å bane att spärra Elbe- och Wesermynningarna för engelsmännen; och vid denna tid föreslogs i en skrift, som nu befinner sig i franska utrikesministeriets arkiv, att
- ↑ Le Moniteur 3 jan. 1793. Jfr Sorel III 244 f.
