Hannover jämte Hamburg skulle förvandlas till en med Frankrike förbunden republik, hvarefter ett stort kanalnät skulle förena de stora nordtyska floderna med Frankrike och därigenom, utöfver strategiska fördelar, också vinnas en kommersiell sammanslutning, med ökad afsättning för franska varor och afspärrning mot de engelska industriprodukterna. Dylika projekt framkallade, likaledes 1797, en publicerad vederläggning af en anonym tysk »världsborgare», som blef alldeles sannspådd i sin skildring af det fruktlösa i alla försök att utestänga engelsmännen. Enligt hans mening, som erfarenheten i tidens fullbordan fullständigt skulle bekräfta, komme nämligen dessa under skydd af Helgoland att öfverflytta sin handel från de därigenom ruinerade Hamburg och Bremen till Tönning i Holstein; han påminde också om att franska republikens förbudsåtgärder gent emot engelska varor dittills ej ledt till annat än ett storartadt smugglingssystem.
Just Hamburg var medelpunkten för de tidiga franska sträfvandena att utestänga England. Frankrikes sändebud där, Reinhard, en schwabisk prästson och Schöngeist, som ödets underbara skickelse förvandlade till diplomat i alla franska regeringars tjänst från girondisternas till Ludvig Filips, talade redan 1796 i en depesch om nödvändigheten att hindra importen af engelska varor — deras afstängande enbart från den franska marknaden ansåg han då tillräckligt för att ruinera England. I början af 1798, kort före sin förflyttning till Toskana, betonade Reinhard emellertid — visserligen närmast i afsikt att skydda hansestäderna, hvilkas blomstring af flere skäl låg honom särskildt om hjärtat — nödvändigheten att sammansluta alla fastlandsstaterna till en dylik afspärrning. Genom Danmarks och Preussens medverkan samt Rysslands passivitet skulle målet nås, hvilket däremot ej blefve fallet, så länge blott hansestäderna voro med, ty då kunde varorna komma in öfver det på holsteinska, d. v. s. danska sidan alldeles intill Hamburg belägna Altona. Ungefär samtidigt med Reinhards afresa 1798 inträffade i Hamburg en emissarie från direktoriets polisminister, med uppdrag att sammanföra de många därvarande franska republikanerna till åtgärder mot Englands handel. Denne agitator, en känd jakobin vid namn Léonard Bourdon, väckte de hamburgska fädernas stora förskräckelse genom att samla sina landsmän och uppmana dem att bojkotta engelska varor äfvensom att utspionera handelsförbindelserna med England. Också de drakoniska franska importförbuden för engelska varor, som förut behandlats, hade verkningar utanför Frankrikes gränser; Reinhard omtalar så-
