mot sin vilja fingo hans finansministrar finna sig i de mest tvifvelaktiga åtgärder, ej blott växande brist i den årliga budgeten utan rent af bedrägliga åtgärder emot statens leverantörer, hellre än att upplägga offentliga statslån. Skuldsättningen stod sålunda för Napoleon åtminstone officiellt som den stora faran för en stats bestånd; från den offentliga finansiella dygdens piedestal kunde han då fördöma det djupt skuldsatta England och försummade naturligtvis intet sådant tillfälle. Men tron på skuldsättningens faror för England berodde knappast enbart på denna motsats, hvars bedräglighet svårligen helt kan ha undgått Napoleon, utan hade nog sin rot i en djupare öfvertygelse, nämligen i föreställningen om det artificiella, det onaturliga i Englands ekonomiska system, i motsats till Frankrikes fast grundade välstånd. Särdeles typiskt för den franska uppfattningen är en passus i Brissots redan citerade tal, där han talar om, att England ej har något underlag — »ej ett enda hypotek» — att erbjuda för sina lån, medan Frankrike till en början har tre milliarder i de egendomar som indragits till kronan och därutöfver i jordens och industriens rikedomar »de enorma tillgångar, som längesedan förtärts af de engelska ministrarnas anspråk». Att dessa »hypotek», som utgjorde underlaget för det franska sedelmyntet (assignaterna), redan vid tiden för Brissots tal tillåtit myntet att nedgå till halfva namnvärdet och ej skulle hindra det att sjunka till 1⁄300 däraf, uteslöt ej tron på deras betydelse för statskrediten. Det ogripbara i ett kreditsystem sådant som det engelska kom de franska iakttagarna att ärligt betvifla dess hållbarhet, och som vanligt gällde detta Napoleon lika mycket som revolutionspolitikerna; ty Napoleons dilettantism på kreditväsendets område framgår af snart sagdt hvarje rad som han skrifvit i dessa frågor liksom af omgifningens vittnesbörd.[1]
Englands kreditsystem Emellertid tillkom ytterligare, att det ingalunda saknades tecken, som kunde komma äfven ganska insiktsfulla iakttagare att tvifla på hållbarheten i det engelska kreditsystemet. Hufvudsaken utgjorde härvid den s. k. bankstängningen år 1797, då Englands bank upphäfde inlösligheten af sina sedlar för att ej återupptaga den på 22 år — England hade alltså pappersmyntfot under hela den återstående delen af revo-
- ↑ Correspondance de Napoléon I:er (1858—1869), skrifvelser om finanserna och Banque de France, t. ex. om de förra: nr 21 020 (19 dec. 1813), om den senare: nr 6040 (15 apr. 1802), 14 305 (8 sept. 1808), 16 438, 16 448, 16 471 (5, 9, 15 maj 1810). — Mollien, Mémoires d’un ministre du trésor public 1780—1815 (1845, här anv. ed. Gomel, 1898) II 411—33, 465 ff., m. fl. st. — Sorel VI 212, 242.
