Berlindekretet som krönet på tidigare tankar och åtgärder, ehuru det trots detta slog ned som en bomb, tack vare Napoleons enastående förmåga af iscensättning.
Liksom de flesta af båda parternas åtgärder framträdde dekretet som en repressalieåtgärd, framtvungen af motståndarens otaliga öfvergrepp, men dess bestämmelser kungjordes högtidligen som »kejsardömets grundprincip», tills England afsvurit sina villomeningar. Till innehållet äro bestämmelserna, såsom vanligt i franska författningar, åtminstone vid första påseendet mycket klara, fastän det småningom skulle visa sig, att de dolde åtskillig, afsedd eller oafsedd, tvetydighet. Som motiv anges, att 1) England ej erkänner folkrätten, 2) behandlar alla undersåtar i fiendeland som fiender [riktadt mot lagstiftningen rörande »alien enemies»], 3) behandlar som eröfrade äfven handelsfartyg och handelsvaror samt enskild egendom, 4) utsträcker blockad till obefästade orter [en förebråelse som utgör en reminiscens från blockadens belägringskaraktär] och till platser där det ej har ett enda krigsfartyg, 5) med afsikt att hindra förbindelsen folken emellan och uppbygga sin egen handel och industri på spillrorna af den kontinentala, 6) handel med dess varor skapar medbrottslighet i dess planer, 7) dess handlingssätt gagnat det på alla andras bekostnad, 8) vedergällning följaktligen är berättigad. Kejsaren skall därför tillämpa dess egna metoder mot det själft, och bestämmelserna skola följaktligen ständigt vara i kraft, tills England erkänt att krigets rätt är densamma till lands och till sjöss, att denna rätt ej kan utsträckas till enskild egendom och obeväpnade enskilda samt att blockad skall begränsas till fasta, med tillräckliga stridskrafter bevakade platser.
De principiella, på grund häraf fastslagna bestämmelserna falla i fyra kategorier. Först förklaras formligen brittiska öarna i blockad, och hvarje handel eller brefväxling med dem förbjudes (art. 1 och 2). Därnäst vänder sig dekretet mot alla engelska undersåtar i de områden, som hållas besatta af fransmännen; de förklaras för krigsfångar och all dem tillhörig egendom för god pris (art. 3 och 4). För det tredje bekrigas brittiska varor, så att handel därmed förbjudes och alla England tillhöriga eller från dess fabriker eller kolonier härstammande varor likaledes äro god pris, hvarvid hälften af värdet skall användas att hålla köpmännen skadeslösa för de engelska kaperierna (art. 5 och 6). För det fjärde och sista förbjudes hvarje fartyg, som kommer direkt från
