lika gärna kunde ha förklarat månen i blockad.[1] Förmodligen åsyftade emellertid Napoleon, utöfver effekten, att därmed drifva Englands pappersblockadprincip in absurdum. Den andra formella nyheten var behandlingen af engelska undersåtar och deras egendom på fastlandet, i analogi med den förra bestämmelsen tillkommen som en fastlandsparallell till Englands kaperiväsen till sjöss. Dess praktiska verkan begränsades efter allt att döma i stort sedt till kungörelseögonblicket, då påbudet öfverrumplade många engelsmän och deras handelsföretag särskildt i de af Napoleon behärskade tyska områdena.
Hvad som bildar epok är sålunda knappast någondera af dessa formellt nya bestämmelser. Det betydelsefulla är i stället den räckvidd, som från och med Berlindekretet gafs åt en hel rad sedan lång tid tillbaka mer eller mindre sporadiskt fullföljda åtgärder. Först nu kunde de olika repressaliemetoderna utbildas till ett verkligt kontinentalsystem, omspännande hela eller nästan hela fastlandet. Först nu gjordes de också till medelpunkten i Frankrikes hela inre och yttre politik, kring hvilken i ständigt stigande grad allting annat måste vända sig. Först nu upptogs tanken på allvar af en härskare och statsman med den enastående förmåga och hänsynslösa konsekvens, som voro nödvändiga förutsättningar för att förvandla planen från ett tankefoster eller ett program till politisk verklighet. Intresset af att följa kontinentalsystemets utveckling knyter sig alltså till det förhållandet, att dess idéer nu kommo att fullföljas på skarpaste allvaret och att idéernas hela innebörd på godt och ondt därigenom fick tillfälle att påverka Europas lif.
Denna systemets innebörd torde tillräckligt framgå af det föregående men må likväl fastslås här, vid utgångspunkten för den yttre händelseutvecklingen. Då blockadförklaringen mot England var föga mer än en gest och Napoleon saknade nästan alla medel att göra sin vilja gällande på hafvet, var det till lands som blockaden måste tilllämpas. Detta innebär, att den var och åsyftade att vara en fastlandets själfblockad, på samma sätt som varit fallet redan med franska direktoriets nivôse-lag af 1798. I syfte att afskära England från afsättning och handel på fastlandet och därigenom trycka det på knä, skulle fastlandet afsäga sig all tillförsel af engelska varor äfvensom kolonialvaror, i den mån de senare härstammade från engelska kolonier och engelsk handel. Det hela ej blott var utan afsåg äfven att vara en »self-denying ordinance»; och de försakelser fastlandet därefter underkastades voro
- ↑ Hansard's Parl. Deb. X 473.
