tränga på de kontinentala marknaderna, det måste bli en verklig, importhindrande blockad af fastlandet. Och detta var, som vi väl veta, hvad man alls icke ville tänka på, ty det skulle ha inneburit, såsom det också sades i parlamentet, att när Napoleon stängt dörren för den engelska handeln, så riglade England den.[1] Ehuru tankar i denna riktning tid efter annan framkommo,[2] medverkade i öfrigt allting att skjuta dessa positiva motåtgärder åt sidan: Napoleons halsstarrighet, som lämnade ringa hopp om ändring i hans taktik, de små utsikterna att ge ett dylikt tryck nämnvärd styrka och de omedelbara olägenheterna däraf för Englands eget näringslif. Såsom förut kunde därför här ej komma i fråga annat än en gest, som vederlades af hvarje detalj i det faktiska handelslifvet.
Emellertid fanns det vid sidan af såväl genombrytningsförsöken som importhindren i påtryckningssyfte äfven en tredje, negativ linje, nämligen att söka träffa Frankrikes och dess bundsförvanters handel och industri på samma sätt som Napoleon velat träffa Englands, alltså att afskära deras export och på så sätt enligt den rådande uppfattningen undergräfva förutsättningarna för deras ekonomiska blomstring, liksom Napoleon åsyftade att göra gentemot England. Det var handelsrivalitetens politik till skillnad från repressaliepolitikens, för att använda Cannings uttryck. Den kunde ej leda till ett omedelbart tryck, som framtvang själfblockadens upphäfvande, utan uppgiften borde här liksom på motsidan ha inneburit ett långsamt försvagande af fienden, finansiellt och ekonomiskt. Tydligen ledde emellertid denna tredje linje till alldeles motsatta åtgärder mot den nyss behandlade »andra», sålunda ej till afspärrning af tillförsel till fastlandet utan till angrepp på fastlandets handel och närmast på dess export.
Denna tredje linje var ju alldeles i öfverensstämmelse med de allmänna tendenser vi känna och hade så till vida helt andra möjligheter än linjen n:r 2. Men de faktiska förhållandena gåfvo äfven den tredje linjen en mycket stark begränsning, på sätt och vis ännu starkare än den förra, helt enkelt därför, att Englands fjortonåriga välde på hafvet ej lämnat mycket kvar af fastlandets själfständiga sjöhandel, som dessutom ej ens under freden haft tillnärmelsevis samma betydelse för kontinentalstaternas näringslif som den engelska handeln haft för Englands. Däraf följer, att Englands politiska åtgärder emot Napo-
