exporten af de egna produkterna, för att under fredsåren 1802—03 sjunka till föga mer än en fjärdedel af siffran för det senaste krigsåret men på nytt stiga omedelbart efter det nya krigets utbrott upp till nästan halfannan gång exporten af inhemska varor 1806. Exporten till Europa af de två viktigaste västindiska produkterna under några typiska freds- och krigsår är också belysande (eng. viktpund, lbs.):
| 1792 | 1796 | 1800 | 1803 | 1804 | |
| (fred) | (krig) | (krig) | (fred) | (krig) | |
| socker | 1,122,000 | 35,000,000 | 82,000,000 | 20,000,000 | 74,000,000 |
| kaffe | 2,137,000 | 62,000,000 | 47,000,000 | 10,000,000 | 48,000,000 |
Det kan också vara af intresse att få en mer åskådlig bild af denna handel än siffrorna kunna lämna, genom en teckning af den amerikanske historikern prof. Mc Master; den utgör blott en sammanfattning af de rikhaltiga, på handlingar i prisrättsmål grundade uppgifterna hos Stephen i hans redan ofta här förut citerade bok:
»Alla krigförandes utom Englands handelsflaggor försvunno från hafvet. Frankrike och Holland upphörde fullständigt att drifva handel under egen flagg. Spanien fortsatte till en tid att transportera sina ädla metaller i egna skepp skyddade af krigsfartyg, men uppgaf det snart, och Perus metalltackor fördes till spanska kusten i amerikanska lastrum. Det var under vår [Förenta staternas] flagg, som gummihandeln bedrefs med Senegal och sockerhandeln med Kuba, som kaffe utfördes från Caracas, hudar och indigo från Sydamerika. Från Vera Cruz, från Carthagena, från La Plata, från de franska Antillerna, från Cayenne, från holländska Guyana, från Ile de France och Réunion, från Batavia och Manila seglade stora flottiljer af amerikanska handelsfartyg till Förenta staterna för att där få resan »neutraliserad» och sedan fortsätta till Europa. De fyllde Cadix’ och Antwerpens magasin till öfvermått, de skapade en öfverflödande tillgång af västindiska produkter och Österlandets textilvaror på Emdens, Lissabons, Hamburgs och Københavns marknader samt utträngde Yorkshires, Manchesters och Birminghams industrialster genom att taga de tyska väfstolarnas och järnverkens produkter i återfrakt till Nya världen.»
Det var ej att vänta, att engelsmännen skulle se denna utveckling med blida ögon. Den tog ifrån dem handeln på fiendens kolonier, förde dessas produkter till de fientliga moderländerna eller gaf dem lönande afsättning på neutrala marknader, beredde därför de engelska kolo-
