Court of the Privy Council, förklarade nämligen, i det ryktbara målet om fartyget Essex med dess last från Barcelona till Salem i Massachusetts och därifrån till Havana, såväl fartyg som last förbrutna, trots att lasten som vanligt lossats och förtullats i den amerikanska hamnen (22 maj). Detta prejudikat efterföljdes omedelbart af två andra hos amiralitetsrätten, hvarigenom afsikten att eludera bestämmelserna förklarades afgörande gentemot de yttre kriterierna. Samtidigt gick man i England en mer direkt väg för att själf bli herre öfver handeln med fiendens amerikanska kolonier, nämligen genom en rad lagar utfärdade i april och juni 1805 samt juli 1806. De skulle uppmuntra till import af dessa koloniers produkter, dels efter licens direkt till England, dels till engelska Västindien, antingen till 16 där inrättade frihamnar eller (med något mindre frihet och på grund af licens) till öarna i öfrigt, med något växlande rätt till vidare befordran till det engelska moderlandet, hvarjämte varor kunde återföras till de utländska kolonierna från de engelska. Till de 16 frihamnarna fick importen ske i (mindre) fartyg t. o. m. af hvad nationalitet som helst, sålunda äfven fientlig (45 Geo. III c. 34 och 57, 46 Geo. III c. 111).
Den nya rättstillämpningen gentemot »rundresorna» väckte stor förbittring i Förenta staterna och föranledde i april 1806 en amerikansk motåtgärd, och samtidigt utfärdades de engelska blockadförklaringar af Nordsjökusten och Engelska kanalen, som förut i korthet berörts. I alla hänseenden viktigast af dessa var den blockad, som med dåvarande engelske utrikesministern, den ryktbare whigpolitikern Charles James Fox såsom upphofsman kungjordes den 16 maj 1806. Härigenom skapades dels ett strängt blockeradt område mellan Ostende och Seines mynning, alltså närmast Le Hâvre, dels två lindrigare blockerade områden norr och söder därom, från resp. Elbe till Ostende och Seines mynning till Brest. Neutrala fartyg fingo därvid rätt att anlöpa de sistnämnda sträckornas hamnar med varor som ej vore krigskontraband eller tillhörde fientliga undersåtar, förutsatt att de ej inlastats i fientlig hamn eller att fartyget vid utgående destinerades till sådan hamn. Liksom flertalet engelska blockadbestämmelser var äfven denna mycket otydlig, och det är ej bekant hur den tillämpades under årets återstående del. Mahans uppfattning,[1] att den befriade från den genom fallet Essex fastslagna skyldigheten för de neutrala att ärligt importera de fientliga koloniernas varor, innan dessa åter utfördes till Europa, är åtminstone som tolkning ganska otillfredsställande, efter-
- ↑ Influence of Sea Power II 269 f., War of 1812 I 108.
