ska bestridandet af satsen fritt skepp gör fritt gods; som vanligt ville man främst påtvinga fienden varor via England. Till de fientliga kolonierna fingo alla engelska och ostindiska varor samt kapadt gods gå, och till England importerade utländska varor fingo också gå dit efter en licens, som alltid ytterligare fördyrade dem; medan slutligen andra orter, närmast väl de engelska kolonierna, ej utan särskild licens fingo. mottaga sex varuslag, som spelade en särskild roll i kolonialhandeln, nämligen socker, kaffe, vin, brännvin, snus och tobak.[1]
Emellertid återstodo två varor, om hvilka striden stod häftigast, nämligen råbomull och kinabark, det förra naturligtvis af största betydelse för en med den engelska konkurrerande fastlandsindustri och den senare som bekant en pièce de résistance i den äldre farmakopén vid alla febersjukdomar. Efter att ursprungligen ha tänkt belägga äfven dessa varor med exporttull beslöt sig engelska regeringen att genomföra exportförbud för dem; och man skulle ha väntat, att åtminstone exportförbud skulle ha åsyftat afspärrning af fastlandet, hvilket också oppositionen ofta mer eller mindre bona fide utgick ifrån. Intet var emellertid mer fjärran från regeringens tankar. Perceval, som i egenskap af skattkammarkansler var förslagsställare till lagarna härom, motiverade visserligen förbudet beträffande kinabark med att den största svårighet redan gjort sig kännbar på fastlandet särskildt i Napoleons arméer genom brist på läkemedlet, så som också skulle ha kommit till uttryck genom en sjudubbling af priset; men han fortsatte omedelbart: »Meningen med förbudet är i detta fall, att det i sista hand skall bli ett medel att importera andra varor till fastlandet». Af dessa skäl gafs genom själfva lagarna bemyndigande till licens från förbudet — såsom Perceval på nytt underströk, för att förmå fienden att därjämte ta emot engelska varor: »Det kommer ej att möta någon svårighet att få hur stor kvantitet som helst af denna vara, i samma stund fienden afskaffar sitt importförbud på andra varor.»[2] Så var konkurrenssynpunkten afgörande öfver hela linjen.
Emellertid återstod det att reglera kontrollen med att fartygen också begåfvo sig till de engelska hamnarna, och bestämmelserna härom hörde till dem som väckte den största uppmärksamheten, utan att prin-
- ↑ Detta förefaller mig vara den enda möjliga tolkningen af den svårfattligaste bland alla förordningarna, nämligen den tredje (längsta) af Orders in Council den 25 november 1807 — tydligen den af Grenville åsyftade i hans förut återgifna yttrande — sammanställd med den första O. C. af samma dag.
- ↑ Hansard X 695 f., 728, jfr 1168 (underhuset 22, 23 febr., 16 mars 1808). — 48 Geo. III c. 29, 33, 34.
