cipiellt erbjuda lika stort intresse. De engelska krigsfartygens befälhafvare och kaparna fingo till åliggande att innan de nya föreskrifterna hunnit bli kända varna fartyg på väg till fientliga eller eljest otillåtna hamnar äfvensom öfver hufvud att föreskrifva dem färd till särskildt bestämda hamnar. Fartyg på väg till amerikansk hamn, som ej var dess hemlandshamn, skulle sålunda gå till det äfven under nuvarande krig för likartadt ändamål nyttjade Halifax i Nya Skottland eller till västindisk frihamn, fartyg söder om ekvatorn till Ceylon, S:t Helena eller Kap och fartyg på väg till Europa antingen till Gibraltar eller Malta eller till hvilken hamn på brittiska öarna som helst.
Härtill kommo slutligen några rena, på de franska motstyckena kalkerade repressaliepåbud. Handelsfartyg skulle förbli fientlig egendom och konfiskeras som sådan, äfven om de såldes till neutrala; och — den oresonligaste af alla bestämmelserna — blotta innehafvet af ett franskt ursprungsbevis om lastens icke-engelska nationalitet skulle föranleda konfiskation af både fartyg och last. Då å andra sidan saknad af dylikt bevis föranledde kapning på franskt håll, hade ett neutralt fartyg, åtminstone om det ej seglade under engelsk konvoj, på grund af den senare bestämmelsen endast valet mellan att bryta den ena eller att bryta den andra maktens påbud, med åtföljande kapningsrisk från endera sidan — väl att märka, om man ville handla öppet och ärligt, hvilket därför också var nära nog uteslutet. Verkan häraf blef endast ett system med dubbla skeppspapper, som småningom nådde oerhörd utsträckning, och följden blef sålunda i verkligheten, att man bröt mot båda parternas påbud.
I mångfalden af föreskrifter, som likväl ingalunda fullständigt återgifvits här, reser sig som sagdt öfver allt annat åläggandet att anlöpa engelsk hamn, med de möjligheter som därigenom skapades att kontrollera och fördyra afsättningen af fiendens produkter, närmast af de fientliga kolonialvarorna. Med åren lyckades också de engelska ministrarna finna jämförelsevis tydliga uttryck för sin tankegång härutinnan. Framför allt skedde detta i nästan identiska yttranden på våren 1812 af tre bland ministrarna; formuleradt af lord Bathurst, president i Board of Trade, d. v. s. handelsminister, lydde det så: »Frankrike hade genom sina dekret beslutit att afskaffa all handel med England. England gaf till svar, att Frankrike då ej skulle ha någon handel annat än med England.»[1] Därmed var ju blockadtanken
- ↑ Hansard XXI 1053 (öfverhuset 28 febr. 1812). Nästan likalydande ib. XXI
