som sådan på förhand aflyst och licenssystemet i stället satt i högsätet, dels genom förordningarnas egna undantagsbestämmelser, dels genom de däri uttryckligen medgifna licenserna.
Detta var likväl långt ifrån klart för alla och gillades ej heller af alla för hvilka det var klart. Enstaka af den engelska regeringens inhemska kritiker, däribland längre fram äfven Canning, som ju tillhörde regeringen vid förordningarnas antagande men måste lämna den 1809, ansågo att man borde göra allvar af sitt uppgifna syfte att låta fienderna känna följderna af sin egen orättvisa och sålunda afskära dem från tillförsel. Flere voro emellertid de angrepp från oppositionen, som förebrådde regeringen just dess affischerade afsikt, under det oriktiga antagandet, att den var uppriktig; dessa kritiker framhöllo omöjligheten att svälta ut fastlandet, den ringa kännbarheten af en brist på vissa lyxvaror, den uppmuntran till nya produktionsgrenar och uppfinningar af ersättningsmedel som en dylik afspärrning skulle medföra på fastlandet samt all däraf följande skada för den engelska industrien och Englands kolonier. Detta vände sig i själfva verket ej emot Orders in Council, sådana de verkade och voro afsedda att verka, utan mot Napoleons kontinentalsystem och inneburo såtillvida ett erkännande åt dess ändamålsenlighet, något som säkert ej var kritikernas afsikt. Från oppositionens sida saknades dock ej heller alldeles kritik af den engelska politiken, sådan den verkligen var beskaffad, såsom då lord Grenville i en af de första diskussionerna om Orders in Council (i öfverhuset den 15 februari 1808) förklarade, att »denna princip att tvinga handeln in i våra marknader skulle ha vanärat monopolets mörkaste tidsåldrar»; men i stort sedt går den vanligen mycket förbittrade kritiken förbi den verkliga kärnan i regeringens politik.[1]
- ↑ Här några exempel. Första ståndpunkten: Canning i underhuset 3 mars 1812 (Hansard XXI 1147); lord Sidmouth, den förutvarande (föga framstående) premierministern under namnet Addington, i öfverhuset 17 febr. 1809 och 28 febr. 1812 (ib. XII 791 f., XXI 1071). — Andra ståndpunkten: lord Auckland, handelsminister i »All the Talents» och på sin tid Edenfördragets engelske underhandlare, i öfverhuset 15 febr. 1808 (ib. X 468); lord Henry Petty, finansminister i All the Talents (sedermera lord Lansdowne) i underhuset 18 febr. 1808 (ib. X 682); Whitbread, en af oppositionens hufvudtalare, i underhuset 6 mars 1809 (ib. XII 1167 f.). — Tredje ståndpunkten: lord Grenville (ib. X 483). — Jfr lord Greys (f. d. lord Howicks) mer klarsynta kritik i öfverhuset 13 juni 1810 (ib. XVII 545 ff.).
1120, 1153, XXII 434 (Rose, vicepresident i Board of Trade, i underhuset 3 mars 1812 och Perceval samma dag samt 17 april 1812). Jfr också lord Wellesleys ytt- rande 1811 (nedan sid. 144 f.) (Kursiv. af E. H.).
