enda deraf som synes kunna komma att begagnas, är den som 1821 uppfanns af Masterman i London, och som således förtjenar en utförligare beskrifning.
Masterman föreslår att begagna vatten till drifkraft, hvarföre det inneslutes uti den ihåliga ringen af ett stort hjul, som är försedt med ventiler uti en viss riktning. Detta hjul går omkring på en ihålig axel. Förfärdigandet af denna maschin är mindre dyr än någon af Watts, och enkelheten af dess sammansättning, försäkrar om ganska få reparations-kostnader derå. Genom försök med en sådan maschin är utrönt, att friktionen dervid icke utgjorde mer än 12 ℔ för qvadrat hvarje tum af ventilerna.
För ångfartyg synes detta hjul vara särdeles lämpligt, och om qvicksilfver skulle nyttjas till drifkraft i stället för vatten, så kunde både rum och bränsle betydligen besparas.
Pl. VI fig. 1 afbildar en vertikal och central-sektion af sjelfva hjulet, hvilket är sammansatt af ett centrum a, kalladt kärnan, af sex ihåliga armar eller radier b 1 till b 6, och af den ihåliga ringen c c.
Fig. 3 föreställer kärnan; sex hål af lika skapnad och dimensioner finnas deruti. Dessa äro lika långt ifrån hvarandra och parallela med axeln c, intill hälften af kärnans tjocklek, hvarefter de afvika uti räta vinklar från axeln emot periferien. Axeln går vinkelrätt igenom medelpunkten af kärnan. Sjelfva ringan består af 6 lika stora delar. Uti hvarje af dem är
