motståndsyta, en fart af 7 fot i sekunden; det vill säga, 1000 mans kraft, för att med något öfver 4 Eng. sjömils hastighet i timman, framföra ett så stort fartyg som en liten kutterbrigg.
Med undantag af den förut anförde mindre trovärdiga berättelsen om Blasco de Garay, och dess år 1543 uti Barcelonas hamn gjorda försök till fartygs framförande, har ångmaschinens begagnande om bord å fartyg först blifvit föreslagen af den uti ångmaschineriets historia så namnkunnige Fransmannen Denis Papin, hvilken derom utgaf en afhandling redan år 1695, och derefter, 41 år senare, uti England af Jonathan Hull ifrån London, som 1736 erhöll patent på, att medelst ångkraften framdrifva fartyg, egentligen ämnade till boxering; och år 1737 utgaf han i London en liten afhandling derom, men för bristande medel lärer verkställighet härå aldrig följt.
Hulls föreslagna boxerings-ångbåt, var inrättad med 2:ne vattenhjul, rätt akter-ut på fartyget, och maschineriet efter Newcomens atmosferiska ångmaschin.
År 1782 lät Marquis Geoffroy vid Lyon bygga ett ångfartyg, för att begagnas på Saonne floden, sedan likväl åtskillige försök uti detta afseende förut 1777 blifvit gjorde af Perier. Detta fartyg var 140 fot långt,[1] 15 fot bredt
- ↑ Längden synes vara uppgiften för stor.
