blifver beröfvad något af sin värme, derigenom att den kommer i beröring med kallare luft, afkyles den, och återgår till oändligt fina vattendroppar, blir synlig och utgör hvad man kallar imma.
Om hettan ökes uti ett öppet vattenkäril, tilltger likväl icke värmen i vattnet öfver 100° och icke heller i den ånga, som deraf uppkommer. En starkare hetta under vattenkärlet, verkar blott en hastigare vattnets förminskning, hvilket så mycket fortare blandar sig med och upplöses i atmosferiska luften.
Ett alldeles olika förhållande företer sig, då det upphettade vattnet är inneslutet uti ett tätt käril; ty der kan både vattnet och den deraf uppkommande ångan, uppdrifvas till de högsta värmegrader.
Expansionskraften hos gasformiga kroppar, eller förmågan att utvidga sig, är i mån af värmen, som dem meddelas, ganska betydlig.
Lika som den vanliga atmosferiska luftens tryckning, eller dess expansionskraft, först blifvit år 1644 af Torricelli i Florenz beräknad, och jemförd med höjden af den qvicksilfver-kolonn den förmår att bära, och hvarigenom är befunnit, att på ställen, hvilka icke ligga högt belägna öfver hafsytan, utgör luftens vanliga tryckning detsamma som 25,6 decimal tums qvicksilfver-pelare, eller tryckningen af en 341⁄2 sv. fot hög vattenkolonn; så har äfven vattenångans expansionskraft, i förhållande till dess
