Klapproths försök härom äro märkvärdiga. Han har anmärkt, att en droppe vatten, som nedfäldes uti en glödgad jernsked, erfordrade 40 sekunder innan den förvandlades till ånga. Efter en liten stund, då skeden blifvit något afkyld, nedsläpptes en annan droppe, som uppgick i ånga på 20 sekunders tid; den tredje droppen försvann på 6, den fjerde på 4, den femte på 2 och den sjette, sedan skeden var nära afskyld, blef genast ånga, så snart den vidrörde skeden. Ett helt olika förhållande torde likväl förefinnas in uti kitteln, än hvad ofvannämde små försök utvisat; ty uti kitteln har hvarje droppe, innan den kommer i beröring med den glödgade kittelns sidor, redan passerat genom så upphettade ånglager, att den troligen blifvit förvandlad till ånga, innan den hunnit till den glödgade ytan. Huru härmed ock må förhålla sig, så äro likväl Marestier och Perkins ense derom, att en glödgad kittel är hufvudorsaken till alla explosioner, att dess glödgning med sorgfällighet bör undvikas, samt att, om man på något ställe likväl skulle förmärka sådant, man då bör akta sig att hastigt öppna säkerhetsventilen.
Gonsoul, ifrån Lyon, förklarar ångkittlarnes explosion på ett helt annat sätt. Han yttrar, att om ett metallrör, som innehåller ett mycket starkt prässadt liqvidum, får ett sakta slag, så springer det sönder, oaktadt nämde rör skulle kunna emotstå en mycket starkare
