Ett senilare samhälleförskjuten. I den mån den övertaliga generation, som nu befinner sig i medelåldern, börjar åldras, kommer landet att fyllas av åldringar men inte av barn. Befolkningen växer nu bara i de högre åldersklasserna. Dessa komma att fortsätta att växa, ännu när befolkningen som helhet börjat minskas.
Ända fram emot åttiotalet fanns det här i landet omkring 12 personer i åldern 15-65 år på varje person över 65 år. Alltsedan nittiotalet har därefter detta relationstal hållit sig över 7 och kommer att göra det ännu kanske ett decennium, varunder de årskullar, som inträda i medelåldern alltjämt äro relativt talrika. Men därefter kommer denna proportion att försämras för varje årtionde till århundradets slut eller ännu längre, om fruktsamheten ytterligare avtager. Även vid relativt optimistiska antaganden i fråga om fruktsamheten kommer redan i slutet av 1970-talet denna kvot att ha sjunkit till 4, vilket betyder att vi därefter ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu.
Med denna övertalighet av åldringarna följer till en början ett allvarligt försörjningsproblem. En relativt större del av våra inkomster kommer att gå åt för att draga försorg om alla dessa gamla. Kostnaderna för den sociala och den individuella försörjningsplikten komma att trycka allt tyngre.
Det är måhända ett tecken på en djupt i den mänskliga karaktären rotad otacksamhet, men ett faktum är, att såväl i de primitivaste som i de mest högkultiverade samhällen är det ingen kostnad, som förnimmes mera outhärdlig, om den växer. Den framstår så i egentlig mening "improduktiv". Folk försakar ofta med glädje för sina barn – de se till och med däri gärna ett värdigt livsmål – men icke för sina gamla. Naturligtvis äro de humana impulserna tillräckligt starka för att de gamla skola bli försörjda och väl försörjda. Men det kommer att ske under en stigande känsla av olust över landet.
Denna olustkänsla över de onormalt många åldringarna
