kommer att bli en icke oviktig beståndsdel i hela den sociala atmosfären i nästa generation. Kommer nu härtill en annan sak. Vi ha under det sista halvseklets industriella utveckling, som gått oss alla i blodet och blivit en del av vår personlighet, haft att räkna med en ständigt expanderande hushållning. Städer ha byggts ut, industrier ha utvidgats: alla kurvor ha pekat uppåt. I själva detta faktum att vi levat i en sig vidgande hushållning har legat ett eggande, utvecklingsdrivande moment.
Det har varit lätt att genomföra rationaliseringar och moderniseringar, så länge man samtidigt kunnat utvidga. Det har funnits personliga möjligheter att komma in, komma fram och komma upp i ett kvantitativt framåtskridande samhälle. Utvidgningen har underlättat den sociala klass- och yrkescirkulationen. Själva produktionskapitalet har måst växa. Nu skulle expansionen mera komma att gälla konsumtionskapitalet, särskilt för de gamla: ålderdomshem i stället för skolor.
Man bör inte underskatta verkningarna på stämningen i landet av den expanderande ekonomiens efterföljande av den sammankrympande. Den tekniska utvecklingen och kapitalbildningen må aldrig så starkt verka till att möjliggöra en förbättrad försörjning för oss alla, och den politiska organisationen av samhället må omgestaltas så, att dessa möjligheter bättre än nu tillvaratagas. Få vi emellertid blott planlägga för en hopskrumpnande, sig själv avvecklande samhällsekonomi, kommer en väsentlig social eggelse att saknas.
Närvaron av alla de för många gamla – och de bli som redan sagts särskilt många, när vi, som nu befinna oss i medelåldrarna, börja komma upp i de högre åren – verkar i samma riktning. Även bortsett från den del av vår generation, som behöver försörjas av det allmänna eller av enskilda närstående, komma vi att verka i hög grad tryckande på livslusten i landet. När läkarna och det allmänt sundare levnadssättet numera lyckats stegra de gamlas livslängd och hålla dem fysiskt spänstiga upp i ålderns sena höst, ha de likväl kunnat göra föga
