utredningen företages för närvarande en omfattande bostads-statistisk undersökning, som icke stannar vid de ytliga marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Men till dess denna undersökning är färdig, äro vi för en skildring av de faktiska bostadsförhållandena hänvisade till ett mycket svagt och delvis redan föråldrat statistiskt material. I den efterföljande skildringen av den i vårt land rådande bostadsnöden behandla vi först stadssamhällena och därefter landsbygden och skilja vidare den art av bostadsnöd, som består i överbefolkning av lägenheter (trångboddhet) från den, som beror av lägenheternas otillfredsställande kvalitet (bofällighet).
Trångboddheten i svenska städer är mycket större än i andra länder med jämförligt välstånd och allmän levnadskultur. Den vanligaste familjebostaden är ett rum och kök eller en ännu mindre lägenhet. För städer med över 10,000 invånare utgjorde vid slutet av 1928 dylika miniatyrlägenheter åtskilligt över 50% av alla uthyrda lägenheter. Denna genomsnittliga proportion blir icke väsentligt annorlunda, om man tar med även de detta år ej undersökta mindre orterna. I en stad som Norrköping voro nästan tre fjärdedelar av alla hyreslägenheter av denna litenhet; i Eskilstuna till och med något mer än tre fjärdedelar. Även Gävle visar över 70% i denna storlekskategori. I Västerås och Trollhättan närmar sig också procenttalet 70, i Göteborg och Södertälje är det över 60, i Örebro, Borås och Uppsala över 50. Stockholm och Malmö hålla sig i underkant av 50%. Detta gäller uthyrda lägenheter; tas hela lägenhetsbeståndet med blir i allmänhet proportionen något mindre.
Emot detta förhållande, att omkring hälften av alla bostadslägenheter i städer och industrisamhällen äro blott ett rum och kök eller mindre, svarar det faktum att en ungefär lika stor del av motsvarande befolkning bor i sådana lägenheter. Det genomsnittliga antalet boende i speciellt lägenheter om ett rum och kök, som är den största gruppen bland smålägenheterna, utgjorde 1926 i 55 undersökta städer – varibland alla större
