Stockholm såsom helhet genomsnittliga, som nu är ett halvt barn per lägenhet.
Det här sagda gäller nu en mycket stor del av all subventionerad byggnadsverksamhet i svenska städer under efterkrigstiden. Man har icke lyckats komma ned till en bostadskostnad, som gjort det möjligt att hjälpa de mest behövande. Trots att man fått hålla sig till en de fattigas "medelklass", har man ofta måst tränga ihop familjerna på ett sätt som stundom till och med efter gammalmodiga statistiska och hygieniska normer måste karakteriseras såsom svårartad trångboddhet. I de fall då kommunerna – genom fattigvården eller i förbindelse med fattigvården och mestadels med utnyttjande av vissa äldre hus i kommunernas ägo eller genom byggande av baracker – verkligen försett de fattigaste barnrika familjerna med bostäder, har vanligen bostädernas kvalitet hållits under all kritik och trångboddheten tillåtits överskrida alla gränser.
Ett både sakligt och politiskt hinder bland alla de andra för en mera rationell bostadssubvention har givetvis varit, att även de något bättre ställda familjernas bostäder varit mycket trånga. Den nu pågående bostadsstatistiska undersökningens preliminära resultat synas visserligen i allmänhet tyda på en till rumsantalet genomsnittligt något ökad familjebostad, utom i Stockholm samt i södra Sverige där tendensen är mera oenhetlig. Den visar vidare en väsentligt minskad boendetäthet, vilken emellertid huvudsakligen beror på minskade barnkullar (samt en alltjämt pågående hushållsklyvning, varvid dock "inneboendesystemets" gradvisa avveckling numera synes spela en mindre roll än tidigare). Men i det stora flertalet städer, där den vanligaste familjebostaden alltjämt är ett rum och kök eller en än mindre lägenhet, är fortfarande ett rum och kök den speciella barnlägenheten, i den meningen att där procentuellt sett påträffas det största barnantalet.
En allvarlig fråga reser sig här. I vad mån är den mycket låga utrymmesstandard, som förhärskar inom den svenska
