familjeliv. Det föreliggande materialet, säges det, "kastar ett bjärt ljus på en av de allvarligaste svagheterna hos familjeorganisationens funktionsduglighet inom det moderna samhället".
Helt annorlunda ställer sig bostadsproblemet för arbetarfamiljerna med de många små barnen. Som vi strax skola visa ligger för dessa familjer vanligen den del av hela inkomsten, som slukas av livsmedelskostnaden, så högt – trots att den absolut taget sammanpressats till det yttersta – att inkomsten helt enkelt icke tillåter förhyrandet av en tillräckligt rymlig och hygienisk familjebostad. Ett ungt par utan barn eller med blott ett eller t. o. m. två barn har visserligen inga extrainkomster utöver föräldrarnas inkomster, men ha de råd till en bättre bostad nu så skulle de i alla händelser icke ha det efter ett fortsatt barnavlande. Äro de försiktigt kalkylerande människor blir det heller inga fler barn utan i stället möjligtvis en bättre bostad. Skönjer man sammanhanget?
Vi ha hittills behandlat den rådande bostadsnöden blott ur trångboddhetssynpunkt. Och detta är även sakligt motiverat: vår bostadsfråga är i huvudsak en trångboddhetsfråga. Men det får icke glömmas, att en icke alldeles oväsentlig del av bostadsbeståndet även är kvalitativt undermåligt. Hur stor del är omöjligt att med större säkerhet avgöra; i fråga om bofälligheten är nämligen statistik nästan obefintlig.
Man vet emellertid, att i nästan alla städer hälsovårdsnämnderna räkna ett antal bostäder, som på grund av fukt, kyla, brist på dager eller dylikt äro utdömningsbara, fastän de likväl av olika orsaker få bebos. I Göteborg har vid en beräkning bortåt 6% av alla smålägenheter klassificerats såsom allmänt bofälliga. I vissa andra städer ligger procenten högre, i åter andra väsentligt lägre. På grundval av vissa enquêter kan den genomsnittliga bofällighetsprocenten i svenska städer antagas hålla sig mellan 4 och 8% av hela beståndet smålägenheter.
