De barnrika familjernas bostadssvårigheterbilligare bostäderna. De familjer åter, som bebo de goda bostäderna, göra det oftast just tack vare att de säkrat sin inkomststandard genom att låta bli att föda barn. Man kan tycka, att detta är upp- och nedvända världen. Men sådan är livets lag i ett på det "individuella självansvaret" uppbyggt kapitalistiskt samhälle.
Till försämrandet av de barnrika familjernas bostadsförsörjning bidraga också fastighetsägarna på ett mycket effektivt ehuru alltjämt föga observerat sätt. Det är mycket svårt för en fattig barnrik familj att få hyra en hygglig bostad, även om den är beredd att med försakelser betala den. För fastighetsägarna med deras typiskt privatkapitalistiska rentierinställning till sin ekonomiska uppgift äro barnrika familjer blott förbundna med obehag, ökade reparationer, spring i trapporna o. s. v. Med fullkomlig uppriktighet konstatera de, att barn äro besvärliga inte bara för sina föräldrar utan även för de kringboende och inte minst för fastighetskapitalet. Hela bostadsproduktionen och bostadsförvaltningen inriktas därför till förmån för de barnlösa familjerna eller fåbarnsfamiljerna och till bestämd nackdel för de barnrika familjerna.
Ingen klandrar fastighetsägarna. Deras handlingssätt är från deras synpunkt fullt naturligt: vad ansvar ha de för fattiga familjers många små barn? Vi stå här bara inför ett av de talrika exemplen på hur under nuvarande samhällsförhållanden i och för sig hyggliga och rättskaffens människor av sitt eget välförstådda intresse drivas att handla på ett utpräglat asocialt sätt.
Allt det hittills sagda avser städer och stadsliknande samhällen. Vad åter gäller den egentliga landsbygdens bostäder har det länge varit känt, att deras kvalitet mycket allmänt varit undermålig. I allmänhet har man emellertid inte gjort klart för sig, att flertalet bostäder även på landsbygden äro synnerligen trånga, och att trångboddheten på landet rentav är mera förhärskande än i stadssamhällena.
