Trångboddheten på landsbygdentecken att döma byggnadsverksamheten varit relativt svagare – även med hänsyn taget till den mindre starka folk- och hushållsökningen – så kan den slutsatsen med stor trygghet dragas, att trångboddheten för närvarande är väsentligt större på den svenska landsbygden än i städerna. Då därtill kommer att den genomsnittliga bostadskvaliteten är mycket lägre, måste landsbygdens bostadsförhållanden från socialhygienisk och socialpolitisk synpunkt anses högst otillfredsställande.
I synnerhet lantarbetarnas bostadsnöd har varit så skriande, att frågan gång på gång tvingat sig på det allmänna intresset. I 1920 års levnadskostnadsundersökning för landsbygden, som gällde 372 hushåll inom olika lantarbetare- samt förmans- och yrkesarbetargrupper i olika delar av landet, ges en del uppgifter av vägledande art. Antalet familjemedlemmar håller sig här i genomsnitt över 5 personer; förmän och yrkesmän ha något mindre familjer men i synnerhet torpare och arbetar-småbrukare ha i stället desto större familjer.
Det alldeles övervägande antalet av dessa familjer, 62%, bor i lägenheter om ett rum och kök, 30% bor i två rum och kök. Denna proportion håller sig någorlunda likadan för de olika kategorierna. Egentligen komma blott arbetarsmåbrukare litet bättre med blott 42% av familjerna i lägenheter om ett rum och kök och 40% i två rum och kök samt 18% i tre eller fyra rum och kök. I gengäld bo 69% av statarfamiljerna i lägenheter om ett rum och kök och blott 30% i två rum och kök. Det genomsnittliga antalet rumsenheter per familj blir för alla kategorier 2,4 (kök räknat som rum).
Det bör här anmärkas, att lägenheter om två rum och kök huvudsakligen påträffas i södra Sverige, där dock lägenhetskvaliteten ofta är usel och rumsdimensionerna särskilt små, så att antingen köket eller det andra rummet och stundom bägge knappast äro värda sitt namn. I mellersta och norra Sverige dominera de allra minsta lägenheterna än fullständigare, men där äro dimensionerna i genomsnitt något större. Av de
