arbetare därav. Den relativa ungdomsarbetslösheten torde därför vara mindre, ju mer omfattande den totala arbetslösheten är och tvärtom. Att det absoluta antalet arbetslösa, även vad de unga beträffar, därvid ökas, ligger i sakens natur."
Vid uppåtgående konjunktur ställa sig dock förhållandena något annorlunda. Då intagas vanligen i första hand yrkesutbildade äldre arbetare. Därnäst intagas ofta de mycket unga arbetarna. Ungdomsarbetslöshetsprocenten kan därvid – såsom uppenbarligen nu under våren och sommaren 1934 – rentav gå ned. De som däremot trots uppgången lätt bli ställda alldeles utanför äro de något äldre ungdomsarbetslösa eller de arbetare, som just överskrida 25-årsstrecket, de arbetare alltså som en gång tidigare under närmast föregående uppgångsperiod kanske just kommit in och fått påbörja sin yrkesutbildning men som vid depressionens början återigen kastats ut.
Det är genom denna fruktansvärda konjunkturpumpnings-process, som tiotusenden av unga arbetare få sin yrkesutbildning sönderbruten, och det är därigenom som de i etapper göras mogna att rekrytera den industriella reservarmén av mer eller mindre permanent arbetslösa. Hur de därvid så småningom i många fall fysiskt, psykiskt och moraliskt brytas ned, bli desperata och asociala, är ett problem som skall beröras i sjunde kapitlet. Även om de mycket unga arbetarna nu under en kort tid återigen ha relativt lätt att komma in i produktionen, så har den närmast högre konjunkturgenerationen uppenbarligen svårare, och deras anställning är vidare av det allra osäkraste slaget. I nästa kris kastas de ut igen, och i den därefter följande uppgången har en ännu yngre generation lättare än de att få börja från början. Dessa förhållanden böra hållas i minnet inför den korttänkta optimism i fråga om ungdomsarbetslöshetens problem, som nu åter håller på att sprida sig även i socialpolitiskt insiktsfulla kretsar.
Från synpunkten av de omedelbara verkningarna på levnadsstandarden äro emellertid de äldre arbetarnas arbetslöshet än
