en på bekostnad av de fattigas levnadsstandard uppehållen fruktsamhet heller icke framstår såsom eftersträvansvärd. Vi hoppas att vår analys av dessa klassers faktiska levnadsstandard och framför allt av denna levnadsstandards samband med barnantalet i familjerna gör denna befolkningspolitiska inställning förståelig.
Men alldeles bortsett från vad som vore önskligt – en fråga som i detta samband må lämnas därhän – är det i alla händelser klart att så länge arbetares och bönders ekonomiska existens är så osäker, så länge deras levnadsstandard är så låg och därvid särskilt barnantalet en så väsentligt neddragande faktor, så länge kommer också barnbegränsningen att fortsätta. Man har nämligen lärt sig kalkylera. En arbetarhustru i Finspång skriver i Morgonbris: "Det största och naturligaste målet är nog hur arbetarklassen skall få behålla och förbättra den levnadsstandard den nu besitter. Med många barn följer för arbetarfamiljen fattigdom och sorg mer än glädje. Det är min erfarenhet från hela min uppväxttid. Den arbetarfamilj, som endast har ett eller två barn klagar sällan … Jag tycker mycket om barn, men jag fruktar oerhört för fattigdomen. En arbetare med en årsförtjänst på mellan 2,500 och 3,000 kronor kan leva skapligt endast om han har högst 2 barn, en årshyra på 300 kronor och en skatt på ungefär 6-7 kronor per bevillnings-krona. Det är min erfarenhet." Allt oftare dras konsekvensen ut mycket längre.
Unga, intelligenta, moderna människor fyllda av vår tids ideal, uppfostrade i en demokratisk anda, i kontakt med bildningsrörelsen och de politiska och sociala folkrörelserna, gifta sig visserligen, ehuru icke så ofta som utomlands. Även vår äktenskapsfrekvens är och har alltid varit mycket låg. Men de vilja i alla händelser inte ha barn. – Vem klandrar dem?
