Ytligt att döma var det radikalismen, som satt med de bästa korten på hand. Den borgerliga liberalismen var principiellt radikal, fastän praktiskt konservativ. 1700-talstänkandet hade mynnat ut i satsen om alla människors lika rätt. Denna princip hade rentav inskrivits i de berömda deklarationer, som voro avsedda att bilda grundvalen för samhällslivet i Förenta staterna och i Frankrike: Declaration of Independence 1776 och Déclaration des droits de l'homme 1789. Denna jämlikhetsprincip finner även i fortsättningen en trygg förankring i själva den utilitetsmaxim, som under mer än ett sekel skulle bli grundvalen för det ekonomiskt politiska tänkandet.
Enligt utilitetsmaximen borde samhällets alla företeelser vägas och bedömas med den grundsatsen i sikte, att blott sådana politiska åtgärder voro försvarliga, som ledde till största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Men vid genomförandet av denna sociala lyckokalkyl vore det ju helt simpelt en falskräkning, om man icke räknade alla individer för en och ingen för mera än en. Att jämlikhetsprincipen på detta vis ingick såsom ett led i själva utilitetsmaximen underströks ofta av de utilitaristiska filosoferna och ekonomerna, och särskilt Bentham och John Stuart Mill hade blicken klar för denna konsekvens.
Jämlikhetsprincipens förankring i den tidens samhällsekonomiska tänkande– både det konservativa och det radikala – blir än fastare genom teorien om "den sjunkande nyttans lag", som ju utvecklats av Bentham och övertagits av hela den klassiska skolan. Om ett tillskott av en krona betyder en allt mindre ökning av behovstillfredsställelsen, ju större den inkomst är, till vilken denna tillskottskrona lägges, och om en krona därför är långt mera "värd" för den fattige än för den rike, når man givetvis en större total lyckosumma för samhället i dess helhet genom att ta från de rika och ge åt de fattiga. Inkomst- och förmögenhetsutjämnande politiska
