Detta gäller både de lindrigt sinnesslöa och sinnessjuka, de kroppsdefekta och klena. t. ex. tuberkulösa, kategorier vilka alla nu tvingas till ofta onödig sysslolöshet. Samtidigt måste övergångssysselsättningar kunna beredas dem, som efter en gång ådagalagd asocialitet ha svårt att - trots att arbetsförmågan kanske är hundraprocentig och den sociala prognosen god - åter vinna anställning på arbetsmarknaden: t. ex. frigivna fångar och lösdrivare, alkoholister och prostituerade. Samma problem reses för de i framtiden allt talrikare åldringarna.
Och frågan är: hur? De gamla tillflyktsvrårna bli alltmera fullständigt stängda. För närvarande är det ju till och med svårt att finna en nyttig sysselsättning för de i anstalter intagna. När produkterna skola avsättas, klaga både företagare och arbetare över illojal konkurrens.
Men detta problem måste på ett eller annat sätt lösas. Vi kunna ej längre uppehålla fiktionen att arbetskraften är antingen hundraprocentig eller ingen alls - alla de mellanliggande graderna måste även få komma till sin rätt. Vissa områden av produktionen måste lösgöras, varinom en kvantitativt och i vissa fall men ej alltid, även kvalitativt icke fullt toppvärdig arbetskraft skall kunna beredas utrymme. Då näringslivet ej längre självt sörjer för tillvaron av sådana områden, måste vi efter rationella överväganden medvetet tillskapa dem. Denna speciella produktion måste därför i högre grad än vanlig produktion samhälleligt organiseras och kontrolleras - detta redan av det skälet att enskilda företagare icke, åtminstone icke utan särskild stimulans, kunna tänkas intressera sig därför.
Fackföreningsrörelsen får här icke stå hindrande i vägen. Gör den det, riskerar den sitt djupaste socialpolitiska ideal att värna det arbetande folkets intressen. Ty dit hör, eller åtminstone: dit borde höra även dessa individer av icke toppkvalitet. En fackföreningsrörelse som i detta och andra hänseenden
