typiska brister i fråga om både mängden och sammansättningen av norrlandsbefolkningens kost måste jämväl uppmärksamheten fästas på den möjlighet till förändring och förbättring av kosthållet, som kan vinnas genom skolorna. På sina håll har man redan gått in för en viss form av barnbespisning i skolorna, närmast då med sikte på de fattigaste barnen. Då det emellertid framgår av de utförda kostundersökningarna, att brister i kosthållet förefinnas ej blott inom de fattigaste befolkningslagren, bjuder sig ur hälsovårdssynpunkt osökt den frågan, om det icke vore tillrådligt att åtminstone under en följd av år framåt, till dess vikten av ett ändamålsenligare kosthåll blivit allmänt insedd och hemmen inrättat sig därefter, genom skolbespisning av samtliga barn, framför allt i landsbygdens skolor, medverka till rationaliseringen av barnens koststandard och därmed indirekt även åtminstone i någon mån av hemmens."
I detta yttrande liksom i vår diskussion här ovan har reformen motiverats uteslutande från socialhygienisk synpunkt. I samma riktning tala emellertid starkt de grundläggande fördelningspolitiska och befolkningspolitiska synpunkterna: man kan avlasta en icke betydelselös kostnad från den enskilda familjen. Även en fjärde synpunkt, den försörjningspolitiska, förstärker motiveringen. Det har nämligen visat sig, att vad barnen i första hand ha behov av är vissa inhemska lantbruksprodukter: mjölk, smör, ägg, kött och icke minst frukt och grönsaker.
Nu befinner sig som vi redan understrukit det svenska jordbruket i den situationen, att det i en med den snabbt framåtskridande jordbrukstekniska utvecklingen stegrad grad är i stånd att producera alltmer av just dessa produkter. En förbättrad avsättning är i själva verket ett livsvillkor för jordbruket, allra helst svårigheterna äro mycket stora att inom den industriella produktionen bereda sysselsättning för den arbetskraft, som i alla fall kommer att bli överflödig i jordbruket. Läget är ju faktiskt det, att för närvarande jordbruksprodukter
