stark benägenhet att skjuta å sido hela befolkningsfrågan. Då de icke kunde tänka sig att inom en närmare framtid sätta sina egna reformer i verket, nödgades de vanligen i praktiken av rent socialpolitiska skäl ställa sig förstående till den liberala nymalthusianismen. Socialismens inställning blev i denna brytning mellan princip och praktik oklar och undvikande. Knut Wicksell som den typiske nyklassikern kritiserade också på sin tid ofta de med honom samtida socialisternas ringa intresse och bristande förståelse för befolkningsfrågan och framhöll, hur en genomtänkt uppfattning här är nödvändig, om man icke vill finna alla sina socialpolitiska problemlösningar öppna. Och i det hänseendet måste man nog ge Wicksell rätt, att socialismen, trots alla ansatser, saknat en fullt klar och i alla konsekvenser genomtänkt utformning av sin från den liberala åttiotalsradikalismen väsentligt skiljaktiga befolkningspolitiska inställning.
Nymalthusianismen
Befolkningsteoriens vidare utveckling bland Malthus' närmaste lärjungar - och den kretsen innefattar de klassiska ekonomerna och de utilitaristiska samhällsförbättrarna såsom kår - är långt intressantare och betydelsefullare.
Vi befinna oss nu i den försiktigt radikala idéströmning, som t. ex. i fråga om liberalismen leder fram till J. S. Mills välfärdseklekticism: den "nya liberalismen", som ju i England föreligger fullt utvecklad redan före mitten av århundradet, fastän den här i landet gick och gällde för en nymodighet in i sista decenniet. Parallellt härmed förvandlas malthusianismen i "nymalthusianism". Denna utveckling börjar redan under Malthus' egen livstid, fastän han själv avsvär den.
Man tar sikte på de "förebyggande" hinder för befolkningstillväxten, som Malthus kallat "laster". Denna beteckning finner man alltför svepande. Kunde man bara, som Francis Place
